söndag 27 mars 2011

Filosofiska rummet om Anscombe och Foot

Ganska intressant Filosofiska rummet på radion idag. Handlade om filosoferna Elisabeth Anscombe och Philippa Foot och deras dygdetik. Som utilitarist är jag nog benägen att säga följande om dygdetik: antingen är den onödig, eller också är den dåligt underbyggd rent filosofiskt.

I det första fallet kan man säga att det ofta kan få viktiga konsekvenser att vara en viss typ av människa och ha vissa avsikter med sina handlingar, varför det kan vara relevant att ta med dygder i den utilitaristiska kalkylen (det kan t.ex. vara utilitaristiskt fördelaktigt att många människor inte i varje situation tänker som utilitarister). I så fall är man alltså ändå i grunden utilitarist.

I det andra fallet så blir dygdetikern svaret skyldig på frågan varför det skulle vara så viktigt att vara dygdig. Som jag förstod det så kritiserade Anscombe och Foot konsekventialistisk etik, och de kan alltså inte hänvisa till konsekvenserna av att världen befolkas av dygdiga människor. Så man undrar: varför är dygd då så viktigt?

6 kommentarer:

  1. Etik är inte riktigt min piece of cake, men jag undrar om inte utitilitaristen har ett liknande problem: varför ska man godta principen om största möjliga nytta för största möjliga antal människor? Ett tänkbart svar vore att detta är naturligt för dygdiga människor.

    Och omvänt, man bör vara dygdig för att då gör man spontant det utilitaristiskt rätta...

    SvaraRadera
  2. Nu har jag lyssnat på programmet. Det där spårvagnsexemplet (om man kan rädda 5 personer men offra 1 genom att dra i en spak,som växlar om den skenande spårvagnen till ett annat spår), är väl ett exempel på att ibland måste kan man tvingas till omöjliga val, få välja det minst onda bland två onda ting. Vilket i och för sig är ganska populärt att förneka nuförtiden.

    Debatten inom vänstern om man borde ha stött USA:s och NATOS bombningar av Libyen, för att undvika massaker i Bhengazi, liknar problemet med spårvagnen. Men ingen av sidorna i debatten erkänner att det var ett moraliskt dilemma. Diskussionen har handlat om fakta. Den ena sidan hävdar osannolikt nog att USA:s motiv var rena den här gången, den andra att rebellerna troligen är lierade med imperialismen.

    Anscombe hade ju rätt om Truman, han var en massmördare i klass med Hitler och mycket värre än Stalin. Att välja att utplåna Hiroshima och Nagasaki framför risken för ett antal döda amerikanska soldater om kriget fortsatt, är inget moraliskt val, bara ett brott. Antagligen var motivet dessutom att förekomma Sovjet som stod i begrepp att gå med i kriget mot Japan.

    SvaraRadera
  3. Om etik inte är din piece of cake så är inte analys av världspolitiska skeenden min... Men jag tror nog att det är mera spelteori än moral som gäller i fall av krig och dylikt. Man tjänar inget på att vara det "goda" landet om andra länder inte är det (annat än att man möjligen får godare samvete)...

    SvaraRadera
  4. Moral handlar väl om att det är skillnad på rätt och fel, "gott" och "ont". Om det "är mera spelteori än moral som gäller i fall av krig och dylikt", så måste det väl moraliskt fördömas? Etik kan väl inte bara vara relevant för futtiga privatrelationer och inte för sånt som påverkar miljoner människor?

    SvaraRadera
  5. Jag tänkte mest på att det är svårare att moralisera i internationella sammanhang eftersom man är inbegripen i ett spel som man inte själv har bestämt reglerna för. Men det är klart att vissa länder har mer makt än andra, så att de i viss mån kan vara med att bestämma reglerna. Isåfall går det naturligtvis att kritisera deras beteende. Däremot kan man fråga sig om det över huvud taget skulle få några goda konsekvenser (mer än känslan av självgodhet) om t.ex. Sverige skulle sluta exportera vissa kontroversiella typer av vapen eller dylikt...

    SvaraRadera
  6. Det där sista är ju verkligen en relevant fråga, om man ska stödja en renodlad konsekvensetik eller inte.

    Det liknar en annan situation, som du har varit inne på. Du skrev att 'en enskild individ som vet att dennes val inte kommer att uppmärksammas av någon inte har någon som helst anledning att tänka på ifall dennes konsumtionsval är "oansvarigt"'

    Om vi bortser från det spelteoretiska, som det egentligen handlade om, så är det väl ändå omoraliskt att agera "oansvarigt"? Även om konsekvenserna troligen är försumbara.

    En dygdetiker däremot har knappast problem med det här exemplet.

    Nu är väl alla sådana här exempel rent teoretiska: vi vet ju aldrig säkert att det faktum att Sverige slutar med splitterbomber inte skulle påverka opinionen i andra länder.

    SvaraRadera