lördag 23 april 2011

En utilitaristisk kommentar

Ibland tycker jag mg stöta på ett missförstånd om vad utilitarism (i dess klassiska formulering) innebär. Det faktum att det talas om "utility" (nytta) kan förleda människor att tro att det är nytta som skall maximeras. Nyttan kommer dock in i bilden på ett annat ställe i argumentet, ty principen säger att handlingar bör bedömas efter hur nyttiga de är när det gäller att maximera lycka. Nyttan är alltså ett medel, inte ett mål, kanske man kan säga.

Eller som Bentham skriver: "By the principle of utility is meant that principle which approves or disapproves of every action whatsoever, according to the tendency which it appears to have to augment or diminish the happiness of the party whose interest is in question". [...] "By utility is meant that property in any object, whereby it tends to produce benefit, advantage, pleasure, good, or happiness, (all this in the present case comes to the same thing) or (what comes again to the same thing) to prevent the happening of mischief, pain, evil, or unhappiness".

Utilitarismen är alltså inte i grunden en nyttomoral, utan en lyckomoral. Om vi tog bort det senare så skulle vi inte längre ha något sätt att bedöma om en handling är nyttig eller inte, ty nytta kan aldrig mätas om vi inte vet vad nyttan syftar på. Inom utilitarismen är det alltså lyckan som åsyftas, och inget annat.

4 kommentarer:

  1. Gränssnytteekonomerna, som utgick från Bentham, trodde i början att man kvantitativt kan mäta nytta, i enheten "util". Det är förstås en ren fiktion, men vill man använda newtonska matematiska metoder i ekonomin, så hamnar man i sådana absurda konsekvenser.

    Men oavsett om man utgår från nytt a eller lycka, så är det väl lika ogörligt att kvantifiera dessa begrepp? Och faller inte då utilitarismens princip om "största möjliga..."?

    SvaraRadera
  2. Jag antar att man måste ställa upp på (åtminstone) dessa två villkor för att vara utilitarist (av den hedonistiska varianten):

    1) Njutning är en företeelse som ser ungefär likadan ut i alla hjärnor, när det gäller de kemiska processerna (njutning måste alltså vara jämförbart mellan människor).
    2) Man kan observera hur starka dessa processer är (vilket vanligtvis sker genom "extern" observation, snarare än direkt på hjärnan).

    Den svåra frågan är alltså hur vi ska observera externt hur lyckliga ett kluster av människor är, eftersom vi inte kan sätta elektroder på njutningscentrat i alla deras hjärnor. Jag har nog inte så utarbetade åsikter om vilka variabler vi ska titta på när vi t.ex. jämför länder med varandra, men det finns ju olika förslag i form av t.ex. Quality-of-Life index, där man väger samman olika saker som hälsa, "community life", "material well being", "job security", "political freedom" o.s.v.

    Sådana mått är nog inte perfekta, men de är nog bättre än att bara använda BNP...

    SvaraRadera
  3. Nej, BNP är naturligtvis värdelöst som mått för något överhuvudtaget. Ja, utom för det kanske som det uppfanns för, att vara ett planeringsverktyg för en regering i krig.

    Njutning går knappast att reducera till något fysiologiskt. En del njuter ju faktiskt av att det gör ont. Träningsnarkomaner t.ex. och masochister.

    Men även normala människor känner väl ofta mest tillfredsställelse efter en prestation som krävt mycken ansträngning. Och frågan är väl om "intellektuell njutning" någonsin kan fångas av ett mätverktyg utifrån...

    SvaraRadera
  4. Varför skulle inte den njutning som träning kan leda till kunna beskrivas som fysiologisk? Jag citerar från Wikipedia: "When a person exercises, levels of both circulating serotonin and endorphins are increased. These levels are known to stay elevated even several days after exercise is discontinued, possibly contributing to improvement in mood, increased self-esteem, and weight management."

    Och när det gäller tillfredsställelse efter lång tids ansträngning så tror jag nog att många känner en fysiologisk känsla av lättnad när de är klara...

    Intellektuell njutning klarar sig nog rätt väl i den hedonistiska kalkylen. Visserligen är njutningen av låg intensitet, men den är å andra sidan mera långvarig. Och som de flesta av oss vet så består livet mest av långa transportsträckor mellan de intensivare njutningarna. Kan man fylla dessa transportsträckor med milt njutbart innehåll (t.ex. genom att ha ett trevligt jobb) så har man nog uppnått en hel del, utilitaristiskt sett.

    SvaraRadera