fredag 13 maj 2011

Hobbes kontra Locke (vem vinner?)

"Leviathan innebar en logik in absurdum. Den ersätter bara en slags förtryck med ett annat: i stället för inbördeskrigets oblida öde underkastas individen en enväldig monark. Naturrättsbegreppet bör därför omtolkas. Naturens lagar, som framkallar människors rivalitet, bör snarare uppfattas som naturliga rättigheter, som ingen - vare sig en individ eller stat - får träda för när. Ett samhällsfördrag utgör en konstitutionell begränsning av statsmakten, varigenom samhällsfreden garanteras utan att den enskildes fri- och rättigheter kränks.

Detta låter förnuftigt, inte sant? Kanske vilar över resonemanget till och med ett drag av snusförnuft: målkonflikten mellan frihet och trygghet, som Hobbes med ett triumferande leende förelade läsaren, förnekas helt enkelt och den efterlängtade balansen i samhällslivet proklameras i förväg som något som måste finnas och respekteras. Sådant tal smeker människornas öron ljuvare än Machiavellis och Hobbes' cynismer. Följaktligen blev teorins upphovsman, engelsmannen John Locke, mera älskad än någon tidigare filosof. Han sa vad Europas bildade klass ville höra och hans arbeten kom ständigt ut i nya upplagor.

Men populariteten köptes till priset av konsekvensen. Som läsaren kommer att finna förenar Locke skilda ståndpunkter på ett tämligen halsbrytande sätt och befinner sig än i det intresseteoretiska lägret, än i läran om de eviga sanningarna. Materialism och empiricism kombineras med värdeobjektivism samtidigt som empiricismen stundom får ge vika för en idealistisk kunskapsteori. Om läsaren har svårigheter att passa in Locke i förordets schema [i Lewins bok] är det sålunda inte läsarens fel [...]. Det är Lockes eget fel."

(ur Upptäckten av framtiden av Leif Lewin)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar