måndag 20 juni 2011

Moraliska intuitioner och utilitarism

För mig handlar etik i huvudsak om att ge skäl för sina moraliska åsikter. Att endast rabbla upp en katalog på vad man intuitivt anser vara moraliskt fel kan alltså knappast ses som en lyckad etik. Men ändå: någonstans måste intuitionerna komma in, med tanke på att etiken inte kan ha någon objektivt giltig grund. Henry Sidgwick hade intressanta åsikter om detta; han ägnade en stor del åt sin Methods of Ethics åt intuitioner och common sense-moral.

För Sidgwick handlade etik främst om att hitta universaliserbara principer, och det var med det syftet han undersökte om de flesta vanliga moraliska intuitionerna var hållbara eller ej. Och för att citera honom själv: "There is no doubt that the moral opinions of ordinary men are in many points loose, shifting, and naturally contradictory, but it does not follow that we may not obtain from this fluid mass of opinion, a deposit of clear and precise principles commanding universal acceptance. The question, whether we can do this or not, seemed to me one which should not be decided a priori without a fair trial".

För att se om common sense-moralens intuitioner är universaliserbara (d.v.s. kan antas av alla som uppenbart sanna) måste vi alltså enligt Sidgwick göra en grundlig undersökning av dem. Hans undersökning gav dock vid handen att "as soon as we attempt to give them the definiteness which science requires, we find that we cannot do this without abandoning the universality of acceptance. We find, in some cases, that alternatives present themselves, between which it is necessary that we should decide; but between which we cannot pretend that Common Sense does decide, and which often seem equally or nearly equally possible. In other cases the moral notion seems to resist all efforts to obtain from it a definite rule: in others it is found to comprehend elements which we have no means of reducing to a common standard, except by application of the Utilitarian - or some similar - method."

Sidgwicks lösning är förstås att verkligen göra det sistnämnda, d.v.s. falla tillbaka på utilitarismen. Det är ett gott val, ty utilitarismen ter sig, åtminstone för mig, som den mest rimliga yttersta intutitionen. Om vi ska kunna föra någon sorts etisk debatt måste vi på något sätt kunna sortera mellan intuitioner (eftersom det inte finns några sanningar att fastslå i värdefrågor), så det gäller att på något sätt försöka försvara just den intuition som man själv utgår ifrån. Man kan naturligtvis ifrågasätta en utilitarists intuition att njutning är gott och lidande är ont, men det vore absurt att fråga efter någon ytterligare princip som rättfärdigar detta. På något sätt har man nått en yttersta intuitiva grundval.

Personligen anser jag att andra typer av etik har svårare problem på denna punkt. Man kan t.ex. fråga sig om de som hävdar rättighets- eller pliktteorier har en rimlig intuitiv grund att stå på. Det ter sig inte absurt att fråga fråga varför t.ex. mänsklig autonomi är så värdefull, på samma sätt som det ter sig absurt att fråga varför njutning är värdefullt. Ska vi utvärdera etiska system så måste vi nog försöka att placera moraliska intuitioner på en slags skala mellan de hållbara eller rimliga intuitionistiska principerna på ena sidan och de "ultraintuitionistiska" principerna (för att låna ett ord från Sidgwick) på den andra.

Men vi bör aldrig försöka hävda sanningen i våra etiska omdömen. Om vi t.ex. är utilitarister bör vi i Benthams efterföljd säga följande: "is it [the utilitarian principle] susceptible of any direct proof? It should seem not: for that which is used to prove every thing else , cannot itself be proved: a chain of proofs must have their commencements somewhere. To give such proof is as impossible as it is needless." Om etik alltså handlar om att ge skäl för sina åsikter, så måste goda skäl i grunden handla om att peka på var denna "chain of proofs" startar. Man kan som sagt aldrig hävda att någons yttersta grund är osann, men det minsta man kan begära är att de är klara med vilken den yttersta grunden verkligen är, så att man kan jämföra den med sin egen, och därmed uttala sig om (den subjektiva) rimligheten i den föreslagna etiken.

Problemet med de flesta etiska system är alltså inte att den grundsten som de bygger på skulle vara orimlig; det största problemet brukar vara att det är högst oklart hur denna grundsten över huvud taget ser ut!

3 kommentarer:

  1. Måste man inte söka de moraliska "intuitionernas" grund i människans biologi? Att njutning är en starkt motiverande kraft beror väl troligen på genetiska faktorer.

    Men de senaste rönen inom vetenskapen (se t.ex. Björnbrums blogginlägg) visar ju att t.o.m. något så moraliskt avancerat som känsla för rättvisa (alltså mer avancerat än jakt på njutning...) är inbyggd i hjärnan!

    Filosofen invänder förstås att "Hume bevisade att ett böra aldrig kan härledas ur ett vara". Men även filosofens moral är nog också grundad i hans biologi, och inte i det rena tänkandets eteriskt tunna luft.

    Att man sen "rationellt" kan resonera om moral och ha olika åsikter, det beror snarare på människan är en art som inte är enhetlig, utan uppdelad i olika grupper och samhällsklasser, och därför med olika syn även på moralfrågor. Men som du skriver, så kan man inte "bevisa" moraliska ståndpunkter. De återspeglar nämligen olika intressen, och därför kan man aldrig bli helt ense.

    SvaraRadera
  2. Naturligtvis har det hela med biologi att göra, men det är jag själv som väljer vilka aspekter av biologin som ska vara moraliskt relevanta. Som människor har vi ju också oftast valet att gå emot våra biologiska impulser, så det krävs principer för att avgöra när det bör göras.

    SvaraRadera
  3. Det är dom där principerna som jag inte tror att det någonsin går att enas om. Och att det inte behövs egentligen.

    Men man kan diskutera moraliska frågor ändå. Vilket kan resultera i en "moralisk utveckling".

    En sådan respekterad filosof som John Locke ansåg t.ex. fortfarande på 1600-talet att slaveri är fullt berättigad om den drabbar krigsfångar. Idag finns det väl knappast någon filosof i alla fall som skulle hålla med honom. Men tänkte han verkligen bara "fel" utifrån någon sorts alltid giltiga principer? Det har jag svårt att se.

    Eller, konkret har de utilitaristiska principerna alltid gällt? Är de tidlösa?

    SvaraRadera