onsdag 10 augusti 2011

Rawls och den svenska fördelningspolitiken

John Rawls brukar nog ofta ses som 1900-talets främsta politiska filosof. Jag vet dock inte hur förtrogen den bildade allmänheten är med hans filosofi, så jag börjar med en snabbversion:

Enligt Rawls så ska principerna för en rättvis politik bestämmas av människor i en hypotetisk ursprungsposition. De rättviseprinciper man kommer överens om där är per definition rättvisa. I urpsrungspositionen befinner man sig bakom en "okunnighetens slöja", vilket gör att man själv inte vet vilken position man kommer att ha i det samhälle där rättviseprinciperna skall förverkligas.

Rawls argumenterar för att de principer man skulle komma fram till i ursprungspositionen är: (1) Alla ska ha samma rätt till vissa grundläggande friheter (t.ex. yttrandefrihet); (2) Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de både (a) är knutna till befattningar och ämbeten som står öppna för alla, och (b) rimligtvis kan väntas vara till allas fördel. Och principernas ordning har betydelse: man kan inte åberopa princip 2 för att inskränka människor grundläggande friheter (1 är således överordnad 2).

Mest intresse har nog funnits för princip 2b, den s.k. differensprincipen. Den säger att ekonomiska ojämlikheter endast skall tillåtas om de är till fördel för dem som har det sämst ställt. Man skulle ju t.ex. kunna tänka sig att man inte inför stark progressiv beskattning (även om det skulle kunna skapa mera jämlikhet), eftersom de fattigaste kan tjäna på att det finns rika människor som investerar pengar i företag och dylikt.

Frågan är om den svenska politiken skulle klara ett rawlsianskt test. Att det finns inte obetydliga skillnader mellan fattiga och rika tror jag de flesta kan ställa upp på. Kanske kan man också hävda att klyftorna har ökat under senare år (även om jag här och nu inte kan åberopa några siffror som styrker det). Vad man skall fråga sig är alltså om dessa ojämlikheter är till nytta för dem som har det sämst ställt i Sverige.

Det finns nog olika kandidater till vilken den mest missgynnade gruppen är, men jag ska här stipulera att det är de långtidssjukskrivna (och uppenbart arbetsoförmögna). Nå, vi kan konstatera att de som arbetar har fått mera ekonomiska resurser de senaste åren genom skattesänkningar, medan sjukskrivna har fått sänkt ersättning. Skillnaden mellan grupperna har alltså ökat, och den ökade skillnaden skulle alltså kunna rättfärdigas om de sjukskrivna tjänar på den.

Det torde väl egentligen bara finnas två sätt på vilka de sjukskrivnas situation kan förbättras: de får mera ekonomiska resurser och/eller förbättrad hälsa. Vi vet att de inte har fått det förstnämnda, snarare har den ekonomiska situationen försämrats. Har de då fått bättre sjukvård, rehabilitering och dylikt? Jag vet inte om så är fallet. Men det finns en sak man måste tänka på här: om rehabiliteringen blir mera effektiv så att man snabbare kan återgå till arbete så blir ju resultatet att man försvinner från den minst gynnade gruppen. Man måste därvidlag tänka på att den rawlsianska principen skall tillämpas på dem som är kvar i sjukskrivning (kanske de som har små utsikter att återgå till arbete över huvud taget), inte på dem som försvinner från den tack vare god rehabilitering.

Ökande klyftor i Sverige tycks alltså inte gynna åtminstone denna "bottengrupp". Och jag tror detsamma kan sägas om man t.ex. bytte ut dem mot socialbidragstagare. Möjligen skulle någon argumentera att en skattesänkarpolitik gör att människor i denna grupp lättare får arbete. Återigen är detta ett felaktigt argument, eftersom de som får arbete försvinner från socialbidragsgruppen, d.v.s. den grupp vars situation vi här skall beakta. De som är kvar i gruppen får det inte bättre av att vissa andra tidigare socialbidragstagare får jobb.

Möjligen skulle jobbskapar- och rehabiliteringsargumenten fungera (d.v.s. åtgärder som gör att man inte behöver öka de missgynnade gruppernas ekonomiska situation) om både jobbskaparpolitiken och rehabiliteringen var så fantastiskt effektiv att det i praktiken varken existerade några människor som under mycket lång tid behövde vara sjukskrivna eller socialbidragstagare. Tanken med att principerna bestäms bakom en slöja av okunnighet är ju att man inte skall veta om man själv kommer att bli sjukskriven eller socialbidragstagare i verkliga livet; och om man vet att även om man hamnar i någon av dessa situationer så kan man vara säker på att den blir kortvarig så skulle man kanske kunna gå med på den svenska politiken i ursprungspositionen.

Men fakta tycks inte peka på att varken sjukskrivningar eller arbetslöshet utan a-kassa tycks vara kortvariga tillstånd för alla. Resultatet är att den nuvarande svenska politiken knappast skulle väljas som tillämpning av Rawls' rättviseprinciper.

Sedan måste man förstås inte vara rawlsian. Personligen anser jag att det finns många brister i hans filosofi (även om jag tror att man kan argumentera för stöd till missgynnade grupper på andra grunder). Men det är en annan historia...

1 kommentar: