fredag 20 januari 2012

Charles L. Stevenson

En av 1900-talets mest intressanta filosofer är utan tvekan Charles Leslie Stevenson (1908-1979). Han undervisade några år på 40-talet vid Yale-universitetet, men fick enligt ryktet ingen fast anställning där för att andra filosofer vid institutionen ogillade hans filosofiska hållning (han blev dock sedermera professor vid universitetet i Michigan).

Vad var det då i hans filosofi som framkallade denna aversion? Man kan säga att det han gör är att dra den logiska positivismen till sin spets när det gäller metaetik (vilket tidigare hade gjorts i en mera skissartad form av Alfred Jules Ayer). Enligt den logiska positivismen ska utsagor som inte kan verifieras empiriskt klassas som "meningslösa", vilket bl.a. utesluter en hel del metafysik och dylikt. Men det får också viktiga konsekvenser för etiken. Det innebär t.ex. att värderingar inte kan avgöras vetenskapligt (och därmed finns det inga värderingar som har en "objektiv" grund).

Huvudsaken för Stevenson är att man måste skilja på beliefs och attitudes. Det förstnämnda handlar om frågor som kan avgöras vetenskapligt. Man kan t.ex. (i princip) komma överens om de faktiska konsekvenserna om en viss handling, d.v.s. hysa samma beliefs (hur ska det översättas till svenska?), men ändå ha olika attityder till handlingen. För att citera Stevenson:

"Is the empirical method sufficient for attaining ethical agreement? Clearly not. For empirical knowledge resolves disagreement in interest only to the extent that such disagreement is rooted in disagreement in belief. Not all disagreement in interest is of this sort. For instance : A is of a sympathetic nature and B is not. They are arguing about whether a public dole would be good. Suppose that they discovered all the consequences of the dole. Is it not possible, even so, that A will say that it is good and B that it is bad ? The disagreement in interest may arise not from limited factual knowledge but simply from A's sympathy and B's coldness."

Problem som gäller attityder kan alltså inte lösas på ett "rationellt" sätt: "When ethical disagreement is not rooted in disagreement in belief, is there any method by which it may be settled? If one means by 'method' a rational method, then there is no method." Men Stevenson tillägger att "in any case there is a 'way.' Let us consider the above example again, where disagreement was due to A's sympathy and B's coldness. Must they end by saying, 'well, it's just a matter of our having different temperaments'? Not necessarily. A, for instance, may try to change the temperament of his opponent. He may pour out his enthusiasms in such a moving way—present the sufferings of the poor with such appeal—that he will lead his opponent to see life through different eyes. He may build up by the contagion of his feelings an influence which will modify B's temperament and create in him a sympathy for the poor which did not previously exist. This is often the only way to obtain ethical agreement, if there is any way at all. It is persuasive, not empirical or rational; but that is no reason for neglecting it. There is no reason to scorn it, either, for it is only by such means that our personalities are able to grow, through our contact with others."

Det viktiga när man analyserar etiska kontroverser är alltså enligt Stevenson att ta reda på om det man argumenterar om är beliefs eller attityder. De förra frågorna kan (åtminstone i princip) lösas vetenskapligt, de senare endast genom en sorts övertalning eller vädjande. Eller annorlunda uttryckt: vi kan ta reda på om vissa beliefs är sanna eller falska, men när det gäller värderingar så är begreppen "sant" och "falskt" inte tillämpbara.

Man kanske bör tillägga att denna metaetiska hållning, som nuförtiden ofta kallas nonkognitivism, inte är detsamma som värderelativism. Om man tolkar det senare som en hållning av typen "man bör inte diktera moral för medlemmar av ett annat samhälle än sitt eget", så är det uppenbart att denna hållning varken är påbjuden eller förbjuden av nonkognitivismen. Allt en nonkognitivist säger är att relativismen i sig inte kan vara sann eller falsk (eftersom relativismen i sig innebär en värdering). Om man däremot tolkar "relativism" som betydande "människor i olika samhällen har olika värderingar" så har vi att göra med en vetenskaplig utsaga, och den säger i sig ingenting om hur vi ska förhålla oss till denna rent moraliskt (d.v.s. relativism av den senare typen behöver inte medföra relativism av den förra).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar