måndag 9 januari 2012

Vänsterpartiet och bemanningsföretagen (m.m.)

Jag hörde att vänsterpartiet nu ska ha ett förbud mot bemanningsföretag på den politiska agendan (även om det kanske inte kommer att drivas så hårt, med tanke på svårigheterna med att faktiskt genomföra det). Det låter i grunden som en ganska sympatisk tanke, eftersom det inte tycks vara världens bästa situation för den anställde (jag har inte prövat på det själv).

Problemet är naturligtvis detsamma som alltid när det gäller lagstadgade minimivillkor på arbetsmarknaden: det leder nog vanligtvis till ökad arbetslöshet (givet att inga andra typer av åtgärder mot detta sätts in på andra håll) - eftersom svagare grupper endast är attraktiva att anställa på sämre villkor än det som annars är brukligt.

Så här ställs man inför frågan om man är beredd att betala priset (i form av ökad arbetslöshet). Man kan ju t.ex. anse att det går att acceptera en högre arbetslöshet om de som redan har fått in en fot på arbetsmarknaden får en tryggare tillvaro (och sedan kan ju den senare gruppen via skatten bidra till att de arbetslösa får bra utbildning, praktik eller dylikt medan de väntar på att komma in).

Problemet är dock att man sällan vet hur stort pris man får betala i form av ökad arbetslöshet. Det gäller ju här att isolera vad i arbetslösheten som beror på just arbetsrätten och vad som beror på t.ex. konjunkturen. Men det vore naturligtvis intressant om man hade hårda data på vilken arbetslöshet man kan tolerera. Man skulle kanske ha ett starkt argument för en uppmjukning av arbetsrätten om man visste att det kunde sänka arbetslösheten med, låt oss säga, tre procentenheter. Men om det bara är en halv procentenhet: är det då värt att betala priset?

Det är detta jag tycker debatten om arbetsrätt borde handla om, och det är denna typ av konsekvensanalyser som borde tillhandahållas till allmänheten. Ge oss svart på vitt (i den utsträckning det är möjligt) när det gäller fördelar och nackdelar av politiken och inte en massa ideologiskt och känslomässigt munväder.

6 kommentarer:

  1. Jag undrar på vilken ekonomisk teori du grundar påståendet:

    "Problemet är naturligtvis detsamma som alltid när det gäller lagstadgade minimivillkor på arbetsmarknaden: det leder nog vanligtvis till ökad arbetslöshet" ... "- eftersom svagare grupper endast är attraktiva att anställa på sämre villkor än det som annars är brukligt."

    Den neoklassiska skolan liksom den österrikiska håller förmodligen med om det. Men knappast självklart keynesianer. Att upprätthålla efterfrågan i ekonomin anses ju viktigt för sysselsättningsnivån, enligt denna teori.

    Bemanningsföretag kan ju ses som ett sätt att pressa ner den allmänna lönenivån ytterligare i ett läge där vi redan har massarbetslöshet och tryck neråt på lönerna.

    Bl.a. marxister är förstås dessutom principiellt motståndare till att behandla "arbetskraften" som en vara som ska köpas och säljas till "marknadspris".

    SvaraRadera
  2. Jag utgick nog rätt mycket från antagandet om ceteris paribus (allt annat lika) när jag reflekterade kring konsekvenserna av minimilöner; men det är troligen möjligt att det inte behöver leda till ökad arbetslöshet om sätter in andra typer av åtgärder (t.ex. offentliga anställningar i nån sorts keynesiansk anda) för dem som annars endast skulle ha fått jobb på bemanningsföretagen.

    Och sedan kan det ju stämma att en allmän nedpressning av lönerna också kan leda till ökad arbetslöshet (av de vanliga keynesianska orsakerna), så den intressanta frågan torde vara i vilken mån bemanningsföretagens nedpressande effekt har påverkat den allmänna lönenivån för andra grupper än de som befinner sig längst ner. Det kan ju vara så att man med bemanningsföretagen säkrar en permanent underklass, medan efterfrågan (lönerna) kan hållas på en hyfsad nivå för de andra klasserna (ett "två-tredjedels-samhälle" kanske...).

    SvaraRadera
  3. Jag antar att (v):s krav på förkortad arbetstid får ses som en del av deras lösning. Se där ännu ett förslag där åsikterna går vitt isär om vad det skulle kosta samhället i stort. Man kan önska sig tydliga siffror, men de blir ju också olika beroende på vilka parametrar man räknar efter i övrigt. I ekonomiska spådomar funkar ceteris paribus illa, snarare borde man räkna ut worst case-scenarios...

    SvaraRadera
  4. Just när det gäller arbetstidsfrågan verkar det vara oturligt att vi började med lång arbetstid och förkortade den successivt, snarare än tvärtom (om vi räknar från industrialismens början). Som det är nu så har vi arbetat oss till en hög levnadsstandard, och måste därmed offra en del av det senare (givet att inte omfördelning skulle funka). Det hade varit enklare om vi hade kunnat börja med en kort arbetstid (t.ex. 4 timmar om dagen) och successivt höjt den; då hade det nog varit enklare att stanna på en punkt som balanserar materiell levnadsstandard och behov av fritid. (Men frågan är väl om man hade kunnat leva på lönen av en fyratimmarsdag under 1800-talet; så frågan blir väl tämligen hypotetisk...)

    SvaraRadera
  5. "hade det nog varit enklare att stanna på en punkt som balanserar materiell levnadsstandard och behov av fritid" - du resonerar som om vi hade ett socialistiskt samhälle! Sådana beslut kan ju tas gemensamt om vi äger produktionsmedlen gemensamt.

    I ett kapitalistiskt system är drivkraften kapitalackumulation, tillväxt av pengar och inte tillfredsställande av behov. Kapitalägaren har alltså ett intresse av att pressa ut maximalt med arbete ur varan arbetskraft. Att sänka arbetstiden har därför alltid krävt kamp mot kapitalet.

    SvaraRadera
  6. Vi lever förvisso inte i ett socialistiskt samhälle, men det faktum att vi har demokrati möjliggör en viss reglering av "utsugningen".

    SvaraRadera