söndag 20 maj 2012

Den politiska filosofins demokratiska mission

Ju mer jag studerar etik desto mer förundras jag över att många filosofer (och annat löst folk som är ute i ideologiska ärenden) fortfarande tycks tro att det finns vattentäta argument för att vissa saker kan bevisas vara goda och onda. Jag inte bara förundras över det; jag blir en smula förargad också. Ty ett moraliskt sanningsanspråk brukar också gå hand i hand med en politisk teori om företrädesrätt för den ideologi som man anser sig ha bevisat vara den sanna ideologin.

Själv utgår jag dock från att moraliska utsagor inte är av den typen att de kan sägas vara sanna eller falska. Av den anledningen ser jag det heller inte som rimligt att någon specifik etisk åskådning (eller ideologi) har företrädesrätt i det politiska livet. Rent praktiskt innebär det ett försvar av demokratin som "överideologi" (som Herbert Tingsten uttryckte det). Det är m.a.o. inte rimligt att vi utgår från vår favoritideologi och sedan bestämmer vilket styrelseskick som bäst befrämjar denna ideologi. Nej, vi bör tänka tvärtom: ingen ideologisk "plan" bör genomföras om den inte kan få ett stöd av majoriteten av befolkningen (och omvänt: ingen ideologisk plan bör hindras om den har en majoritet bakom sig).

Jag hävdar inte att det systematiska utarbetandet av moraliska och ideologiska principer inte skulle vara värdefulla. Beslut måste ju ständigt fattas i värdefrågor, och då är det naturligtvis bra om dessa beslut blir så genomtänkta som möjligt. Men dessa moraliska och ideologiska principer måste utarbetas med ett mått av ödmjukhet, och en insikt om att i botten av alla sådana system finns en eller flera obevisbara postulat, eller intuitioner. Och det ligger i intuitioners natur att de inte uppstår i samma form i alla hjärnor.

Alltså: frågar man mig så ligger den viktigaste kampen inom politisk filosofi inte mellan olika ideologier (socialism, liberalism, ekologism etc.), utan mellan de som på grundval av moraliska sanningsanspråk avvisar majoritetsstyre och de som avvisar existensen av moraliska fakta och därmed drar den rimliga slutsatsen att majoritetsstyre är den rätta formen att fatta politiska beslut. Och tittar man ut över världen - tittar man på hur den ideologiska diskursen ser ut både i akademin och i de politiska församlingarna - så kan man konstatera att detta faktiskt är en ganska radikal syn. Att folk i allmänhet kallar sig "demokrater" är ingen garanti för att de är demokrater i den mening som skisserats ovan.

Vilken är då den akutaste frågan i denna radikala kamp? Inte lätt att säga naturligtvis, men man kunde ju börja med att uppmana stater som kallar sig "demokratiska" att införa ett system där det garanteras att den förda politiken faktiskt har en majoritet (av de röstande) bakom sig, vilket innebär att stater som t.ex. Storbritannien och USA har en del reformarbete framför sig. Jag nämner dessa fall eftersom de ändå har kommit en bit på vägen mot demokrati och därmed tillåter öppen diskussion om dessa saker (de är i alla fall "polyarkier", för att använda Robert Dahls förträffliga terminologi). Kampen mot fullfjädrade diktaturer måste naturligtvis pågå parallellt, och troligen med än större kraft. Jag har dock personligen inte så många idéer om exakt hur den sistnämnda typen av kamp bäst kan vinnas (men det finns andra som har idéer om det; läs dem).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar