fredag 20 juli 2012

Några ord om Leo Strauss

Den senaste tiden har jag läst en del om och av Leo Strauss, framför allt har jag läst om hans bok Natural Right and History. Strauss (född 1899, död 1973) var en tyskfödd politisk teoretiker, eller idéhistoriker, eller vad man nu ska kalla honom. En del skulle kanske kalla honom politisk filosof, men det ville han i alla fall aldrig kalla sig själv. Hur som helst hamnade han i USA där han blev en slags profetisk figur fr.o.m. slutet av 40-talet, då han blev professor i Chicago. Han hamnade på tapeten igen under George W. Bushs tid eftersom en del av de s.k. neokonservativa som formade mycket av utrikespolitiken ansågs vara "straussianer".

Hur som helst kan man säga att inom politisk-teoretiska kretsar så är Strauss mest känd för sin speciella metod att läsa gamla tänkare. Han ansåg nämligen att författare som har kontroversiella idéer oftast har varit tvungna att dölja sina verkliga tankar bakom en lättillgänglig fasad av mera tillrättalagda idéer; de har dolt sin esoteriska doktrin bakom en exoterisk. Och om man läser vissa författare med detta i åtanke så kan man enligt Strauss finna intressanta saker som strider mot de gängse tolkningarna av t.ex. Platon eller Machiavelli.

Sedan har det dock ofta hävdats att denna metod mest tjänat som ett verktyg för att sprida den syn som Strauss hade på det moderna samhällets problem (bl.a. den dekadens bland ungdomen som ska ha startat under 1960-talet) och att tolkningarna oftast sker i ljuset av dessa "terapeutiska" syften. Själv har jag inte så stora problem med att man s.a.s. läser idéhistoria "instrumentellt" och gör tolkningar som ska främja ens politiska intressen; huvudsaken är att man är öppen med vilka dessa intressen är.

Strauss' intresse är främst att återuppväcka och sprida vad han kallar "klassisk naturrätt", främst inspirerad av sådana tänkare som Platon, Aristoteles och Cicero. Denna naturrätt är dock av ett slag som inte ger mycket till konkreta principer om hur en stat ska styras; det viktigare är snarare att man ger ett svar på frågan vem som ska styra. Och svaret på den frågan handlar mest om att de "visa" bör styra, även om det i praktiken måste innebära en jämkning mellan behovet av samtycke (demokrati) och behovet av vishet.

Och själv tror jag att det intressantaste sättet att kritisera Strauss gäller hans syn på "visdom" eller behovet av att ersätta "åsikter" med "kunskap". Vad han försöker göra (i bl.a. Natural Right and History) är att ifrågasätta klyftan mellan "vara" och "böra", d.v.s. att han anser att fakta på något sätt kan grunda värderingar genom användandet av blotta "förnuftet". Så som jag läser honom så ter sig detta som den viktigaste punkten i hela hans politiska filosofi (i den mån han har någon egen). Konstigt nog har dock mycket lite Straussforskning (såvitt jag kan bedöma efter diverse bläddrande i artikeldatabaser) intresserat sig för den frågan, d.v.s. hur Strauss bär sig åt för att försvara en kognitivistisk metaetik.

I själva verket tror jag man skulle kunna konstruera en ganska spännande "inverterad" straussianism, om man i likhet med Strauss läser politisk idéhistoria på ett "terapeutiskt" eller "instrumentellt" sätt, men samtidigt ger ett mera hållbart svar på den metaetiska frågan. Detta genom att istället understryka klyftan mellan vara och böra, och på så sätt s.a.s. vända Strauss upp och ner. Jag tror man på så sätt skulle få en historieskrivning med andra hjältar och skurkar än de som Strauss målar upp. Ett intressant nytt "paradigm" inom politisk teori kanske?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar