söndag 2 september 2012

Aborträtten, välfärdsstaten och nödvändigheten av argument

Intressant inslag i Godmorgon världen! idag om aborträtten som ifrågasätts alltmera i vissa länder även i Europa (de flesta av oss vet ju redan hur debatten i USA ser ut). Vad jag främst noterade var kloka ord från Anna Dahlqvist (författare till en ny bok i frågan) som ser ett potentiellt problem i att de som lyckades genomföra fri abort en gång i tiden har lutat sig tillbaka och tagit denna rättighet för given.

Problemet med detta är alltså att man tappar förmågan att argumentera för sin sak när man antar att striden är avgjord. Och särskilt i (det icke-katolska) Europa har nog aborträtten setts som så grundmurad att argumentationsstadiet för länge sedan är passerat. Men, som Dahlqvist påpekade i inslaget, abortmotståndarna har inte slutat att finslipa sina argument, och frågan blir om de Europeiska "pro-choice"-människorna är redo att bemöta dessa krafter som tydligen växer sig starka.

Detta illustrerar en sak som John Stuart Mill talade om vid mitten av 1800-talet i sin bok On Liberty. En av fördelarna med yttrandefrihet, enligt Mill, är att ständig debatt och ständigt ifrågasättande både är bra för att komma fram till bättre ståndpunkter, men också ett sätt att kunna öva sig i att försvara de ståndpunkter som man redan tycker är förträffliga. Om denna senare typ av "övning" inte förekommer så blir den "sanning" som man understödjer en stel dogm som man s.a.s. understödjer på ett ryggmärgsmässigt sätt. Detta kan vara förödande när krafter som i tysthet vässat sin argumentationsteknik plötsligt dyker upp.

Kort sagt: även om man själv tycker att man har gjort politiska framsteg och ändrat lagstiftningen i sin egen riktning så kan man inte självbelåtet luta sig tillbaka.

Detta gäller för övrigt inte bara de som är för abort; man kan nog notera detta när det gäller förmågan att t.ex. argumentera för en omfattande välfärdsstat. En sådan kan inte tas för given för all framtid, och frågan är hur väl vänstern har behållit sin förmåga att argumentera för detta. En gång var det vänstern som var radikal och "spännande"; det var vänstern som var tvungna att argumentera för uppbyggandet av en omfattande välfärdsstat. Sedan 1970-talet är det nog mera nyliberalismen som är det radikala, "spännande", alternativet, och det är nog i de kretsarna som man mera har övat på att argumentera för sin sak, medan vänstern blivit mera av "konservativ" försvarare av de uppnådda framgångarna.

Frågar man mig så behöver nog vänstern (och då menar jag typ socialdemokrater) i synnerhet ordentliga icke-marxistiska argument för sina ståndpunkter. Jag tror själv sådana argument finns, men är gräsrötterna därute redo att föra fram dem, eller är deras socialdemokratiska credo en förstelnad dogm, som nuförtiden endast kan uttrycks i intetsägande slagord?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar