onsdag 26 september 2012

Utilitarism och interpersonella jämförelser

En invändning som ibland förs fram mot utilitarismen är att det i realiteten inte går att jämföra lyckotillstånd hos olika människor. I vissa fall hävdar kritikerna t.o.m. att "lycka" är en slags "mystisk" kvalitet om vilken vi måste låta bli att uttala oss, eftersom vi inte kan veta hur vissa upplevelser känns hos andra människor än hos oss själva.

Och det stämmer förvisso att utilitaristen måste göra antagandet (och jag tror personligen att det kan göras på goda grunder) att njutning är något som känns i stort sätt likadant för andra människor, och att det går att säga att vissa människor vid olika tillfällen känner mera njutning (eller smärta) än andra. En av 1900-talets mera kända utilitarister, John Harsanyi, har diskuterat denna fråga i en artikel med titeln "Morality and the theory of rational behaviour", från 1982. Eftersom hans korta behandling av ovanstående fråga är mycket kärnfull, så tänkte jag här citera litegrann från artikeln.

För det första tror jag Harsanyi stryker under något ganska basalt när han skriver att "[i]n everyday life we make, or at least attempt to make, interpersonal utility comparisons all the time. When we only have one nut left at the end of a trip, we may have to decide which particular member of our family is in greatest need of a little extra food. Again, we may give a book or a concert ticket or a free invitation to a wine-tasting fair to one friend rather than to another in the belief that the former would enjoy it more than the latter would".

Dessa basala kalkyler som de flesta av oss kan sysselsätta oss med bygger på vad Harsanyi kallar "the similarity postulate", vilket definieras som "the assumption that, once proper allowances have been made for the empirically given differences in taste, education, etc., between me and another person, then it is reasonable for me to assume that our basic psychological reactions to any given alternative will be otherwise much the same".

Det finns med andra skäl att anta att så som jag kände det när jag torterades med elchocker, så kommer det troligen att kännas för andra. Och, baserat på mina egna erfarenheter (eller redogörelser för andras), så kan jag jämföra lidandet under elchockstortyr med lidandet av en förkylning. Jag kan konstatera att för de allra flesta människor är lidandet lägre i det andra fallet och att det därför är viktigare (det minskar det sammanlagda lidandet) att, ceteris paribus, bekämpa tortyr än förkylningar (även om det ofta finns andra skäl än utilitaristiska att bekämpa tortyr).

En del är förstås negativt inställda till utilitarismen eftersom den (åtminstone i vissa utilitaristers händer) kan få radikala konskevenser när det gäller t.ex. omfördelning av resurser. Om vi utgår från likhetspostulatet så är det ganska lätt att dra slutsatsen att den lycka en uteliggare erfar när hen får någonstans att bo är större än den lycka en person i övre medelklassen känner när hen flyttar till en bättre lägenhet. Den som inte drar den slutsaten känner nog inte den empati som likhetspostulatet bygger på. Om man ställer upp på den senare principen skulle man inte kunna hävda att uteliggaren ifråga är en speciell sorts individ som inte störs så mycket av sin hemlöshet eller att den andra individen i exemplet är så besatt av sitt boende att det skulle upplevas som extremt smärtsamt för henom att bo kvar i den otillräckliga, men ändå för de flesta andra bekväma, boningen.

Eller som Harsanyi uttrycker det: "It is simply illogical to admit that other people do have feelings and, therefore, do derive some satisfaction from a good meal in the same way we do; yet to resist the quantitative hypothesis that the amount of satisfaction they actually obtain from a good dinner [...] must be much the same as it is in our own case, after proper allowances have been made for differences in tastes, [...] in our states of health, etc."

Sedan kan man naturligtvis (med viss rätt) hävda att det faktiskt finns människor som är ganska annorlunda i sitt känsloliv jämfört med den stora majoriteten. Frågan är dock om en hanterbar politisk doktrin kan ta hänsyn till sådana avvikelser. Ofta brukar man anta att den smärta rika människor känner när de tas ifrån lite av sitt överflöd mer än väl uppvägs av den lycka de fattiga upplever när de tack vara skatteomfördelningen slipper tigga på gatan eller ta förnedrande jobb. Om det sedan finns ett litet antal individer, både hos de fattiga och de rika, på vilka detta inte gäller, så är det nog priset man får betala för en utilitaristisk politik. Några få fattiga skulle erbjudas hjälp som de inte vill ha, och några få rika skulle falla ner i ändlös depression när deras marginalskatt höjs med några procent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar