fredag 19 oktober 2012

Vem älskar Ronald Reagan?

Ju mer jag läser av Murray Rothbards dagspolitiska inlägg, desto mer framstår han som en direkt spegelbild till Noam Chomsky. Medan den senare ratar både demokrater och republikaner från vänster, gör Rothbard detsamma från höger (även om begreppen höger och vänster här har en ganska oklar betydelse). I vissa fall kan man också påstå att de kritiserar det politiska etablissemanget för exakt samma saker; detta gäller i synnerhet USA:s utrikespolitik.

När det gäller skatte- och välfärdspolitik har de dock helt olika syn (även om jag inte vet exakt hur Chomskys åsikter ser ut på denna punkt), men det är ändå uppfriskande med författare som inte känner sig tvungna att argumentera enligt devisen "min fiendes fiende är min vän", d.v.s. känna sig tvungna att försvara ett parti eller en politiker som man  egentligen tycker rätt illa om eftersom partiet eller politikern ifråga ofta angrips av ens politiska motståndare. Detta är i synnerhet något som en del svenska högermänniskor brukar hemfalla åt när det gäller att försvara t.ex. Ronald Reagan. Eftersom denne (tillsammans med Margaret Thatcher) är en person som vänstern älskar att hata så känner högern ryggradsmässigt att man måste rycka ut och försvara honom.

Men detta gäller som sagt inte Murray Rothbard, som i stort sett (och i likhet med Chomsky) ansåg att demokrater och republikaner är fraktioner inom samma parti. Och om Reagan hade han inte mycket snällt att säga. Visst är det sant att Reagan i retoriken ibland verkade "libertariansk" och ville minska statens roll för den amerikanske medborgaren, men i realiteten så sänkte han inte skatterna, ty

"the 1981 cuts in upper-income taxes were more than offset, for the average American, by rises in the Social Security Tax. [...] Every year after 1981, the Reagan administration agreed to continuing tax increases, apparently to punish us for the non-existent tax cut. [...] Indeed, from 1980, before Reagan's advent, until 1991, federal government revenues increased by 103.1 percent. Whatever that is, that is not a 'tax cut'. It is a massive tax increase. But why then did deficits become far more massive? Because federal expenditures went up even faster, during this period, by 117.1 percent."

Och vad sägs om denna analys av Reagans karriär som "anti-statist": "[W]hen 'wild spender' Jimmy Carter became president, he found a federal government that was spending 28 percent of the private national product. After four years of Carter’s wild spending, federal government spending was about the same: 28.3 percent of private product. Eight years of Ronald Reagan’s 'anti-government' and 'get government off our back' policy has resulted in the federal government spending 29.9 percent  of private product."

Dessutom ansåg Rothbard (troligen med rätta) att "[T]he Reagan administration has been the most protectionist in American history". Men den värsta kritiken från Rothbards sida gäller kritiken mot den amerikanska riskbanken under 1980-talet (som jag dock inte går in på här).

Vad Rothbard ville efter Reagan-erans slut var alltså att man skulle begrava myten (som propagerades av Reagans anhängare) att "the 1980s were a wonderful, unalloyed boom that stored up no economic ills for the future". Men detta betyder naturligtvis inte att Rothbard försvarade demokraterna. För honom var dessa partier två sidor av samma mynt, och hans kamp mot Clinton (som var den sista presidenten han upplevde) skedde med ungefär samma hårdhet som kritiken mot Reagan (och George H. W. Bush). Visst kan man troligen i viss mån försvara Reagan om man vill vara en (ny)liberalt lagd högermänniska, men isåfall bör man kanske vara ärlig som Rothbard och säga att om Reagans demokratiska motståndare var jättejättedåliga (i libertarianskt hänseende), så var Reagan "bara" jättedålig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar