onsdag 28 november 2012

Behöver vänstern kulturvänstern?

Jag hoppas jag inte använder begreppet på fel sätt nu, men med "kulturvänstern" brukar man väl mena olika typer av, ska vi kalla det konstnärligt aktiva människor (musiker, författare, filmskapare etc.), med ett uttalat vänsterpatos. Ofta får man intrycket av att vänsterpolitiker (och -aktivister) känner en viss stolthet över att kreativa människor oftare tycks vara vänster- än högersympatisörer. Och när det gäller musikvärlden så har det ibland t.om. gjorts gällande att enskilda utövare med högersympatier knappt vågar stå för dessa åsikter öppet, eftersom vänstervridningen är så kompakt.

Frågan är om det är odelat positivt att vänstern har de flesta kulturella skråna bakom sig. Själv har jag intrycket av att vänstern i alltför stor grad består av människor som går efter någon slags ryggradskänsla. Det finns vissa saker som är orättvisa, och så är det bara. Att vara vänster innebär att man har ett knippe reflexer som gör att man känner igen orättvisor när man ser dem, men det är svårt att foga dem samman till en övergripande och sammanhängande teori. Sedan har vi då dessa kulturutövare som omsätter dessa reflexer i mer eller mindre abstrakta uttryck, vilka i sin tur ingår i en feedback-loop tillbaka till ryggradsaktivisterna.

Men låt oss istället se på t.ex. liberalismen. Det är alltså betydligt svårare att hitta uttalat liberala än socialistiska (i en mycket bred bemärkelse) kulturutövare. Vad vi dock hittar inom liberalismen historiskt sett - och något som vänstern i högre grad saknar - är upprepade försök att på ett begripligt sätt lägga fram en ideologi på ett rättframt sätt, medan vänstern i stort sett har sökt att undvika liberalismens sätt att resonera. I vissa fall (t.ex. inom den s.k. Frankfurtskolan) rör det sig om medvetna försök att komma ifrån en slags upplysningsmodell för argumentation, som man anser har borgerliga ideal inbyggda i sig. Vänstern måste med detta synsätt skaffa sig ett eget språk som inte är infekterat av kapitalismens tänkesätt.

Att vänstern är stolt över sin kulturvänster innebär bara ett understrykande av att en vänsterpolitik inte med nödvändighet måste uttryckas på samma sätt som t.ex. liberal politik brukar uttryckas. Konstnärliga uttryck betraktas som minst lika viktiga för att beskriva orättvisor och dylikt. Å andra sidan ska det sägas att vänstern också innehåller vad vi kan kalla de fackliga pragmatikerna. Dessa människor har måhända ett begränsat intresse för kultur, men de går istället för långt åt andra hållet, i det att man knappast har något intresse för abstrakta principer över huvud taget. För dem gäller kampen konkreta förbättringar för "arbetarklassen" här och nu, i små steg.

Vad liberalismen tycks ha är dock vad vi skulle kunna kalla det torra mellanskiktet, människor som beskriver den liberala ideologin (och försöker härleda den från någon typ av moraliska principer) rätt och slätt utan krusiduller, med ett någorlunda begripligt språk för den måttligt bildade lekmannen. Man kan givetvis anse att författare som Milton Friedman, eller för all del Johan Norberg, i slutändan inte lyckas i sin argumentation, men man måste ändå säga att de företräder något slags no-nonsense-ideal när det gäller att lägga fram sina principer på ett tydligt sätt. Vänstern har egentligen inga sådana författare. Visst finns det sådana som Naomi Klein eller Michael Moore, men vad de tillhandahåller är knappast sammanhållna diskussioner om principer, utan bara stickprov ägnade att beskriva enskilda fall av "kapitalismens" misslyckanden. Den andra ytterligheten är vänsterns filosofer (och andra typer av samhällsanalytiker) som teoretiserar på ett sätt som är helt otillgängligt för den politiskt intresserade allmänheten. Det är, som sagt, mellanskiktet som saknas.

Vad vänstern behöver är alltså inte mera kulturvänster. Den behöver människor som kan tala enkelt och rättframt och framföra en sammanhållen argumentation för en rimlig vänsterposition i denna tidsålder. Och att använda begrepp och argumentationsmaner som tillhör den "borgerliga" upplysningens ideal är inget att förakta. Tvärtom, en modern vänsterpolitik skulle behöva formuleras på liberalismens modersmål. Och om det innebär att anamma något av den "torrhet" gentemot kulturen som liberaler i viss mån med rätta kan anklagas för så må det vara hänt. Vänsterns motsvarighet till t.ex. Milton Friedmans så inflytelserika Kapitalism och frihet (och vänstern skulle verkligen behöva ett sådant "manifest") kan varken komma från kulturvänstern, medievänstern eller fackvänstern (eller från de nuvarande vänsterfilosoferna). Nej, detta verk måste nog springa ur en penna som vågar anamma liberalismens argumentationsstil och som vet att uppskatta vad som är användbart i det "borgerliga" upplysningsarvet.

Marx kan inte (och har egentligen aldrig kunnat) fungera som husgud för vänstern. Trots detta har han ännu inte blivit ersatt. Och den person (eller de personer) som kan ersätta honom finns knappast inom den s.k. kulturvänstern (med sin "ryggmärgssocialism"). Politikens effekter kan gärna gestaltas konstnärligt (eller med journalistiska stickprov), men politikens principer bör snarare formuleras av ekonomer och andra samhällsvetare (kanske med en och annan filosof som medverkar på armlängds avstånd) som vet hur man talar med liberaler på liberalers vis.

3 kommentarer:

  1. Intressant läsning! Tycker flera inlägg du skriver är bra. Förtjänar en större läsekrets!

    SvaraRadera
  2. Lustigt det där med ryggmärgssocialismen med tanke på att vänstern från början utgått från Marx, som väl i rätt hög grad försökte göra upp med den inställningen.

    Som husgud står sig väl Marx i lika hög grad som nånsin, problemet är väl bristen på profeter. Det finns så mycket motsägelser i vårat samhällssystem att det inte borde vara så svårt att diskutera.

    Beträffande kulturvänstern undrar jag om den nånsin funnits utom i bemärkelsen "vänsterflygel inom kulturvärlden". Dom identifierar sig ofta som vänster men ger sällan uttryck för nåt som egentligen kan härledas dit. Marie Louise af Ekman och dom där... deras engagemang sträcker sig sällan längre än till namninsamlingar för att rädda Hornsgatepuckeln och sånt.

    SvaraRadera