torsdag 3 januari 2013

Utilitarism och klassisk liberalism

Det är ofta frustrerande att syssla med politisk teori. I stort sett inga av de texter man läser presenterar ett helgjutet argument, de flesta är tvärtom helt otillräckliga när det gäller att argumentera för sina slutsatser. Detta gäller speciellt de mera "ideologiska" verken, d.v.s. sådana som inte i första hand är menade att utgöra underlag för akademiska seminariediskussioner, utan som ett inlägg i en politisk debatt.

Det stora bekymret är att det finns ytterst få politiska tänkare som utvecklar en rigorös filosofisk grundval för sina idéer och sedan visar steg för steg hur ytterst konkreta politiska åtgärder kan byggas på denna grundval. Ett exempel på detta är Friedrich August Hayek, som jag har studerat ganska ingående den senaste tiden. När man väl läst igenom de flesta av hans viktigaste böcker så upptäcker man att han är ytterst sparsmakad när det gäller de normativa grundvalarna för hans politiska filosofi.

Om man vet något om Hayek så är det troligen att han var ett slags "konservativ" liberal, i det att han värnade om traditioner som växt fram genom århundraden och att det är dumdristigt att tro att man kan omforma ett samhälle utifrån helt nya principer (eller att tro att man kan styra en ekonomi genom centrala dekret). I linje med detta handlade det mesta av hans böcker om hur en spontan ordning kan uppstå genom en mängd decentraliserade handlingar, i motsats till handlingar av politiska "konstruktivister", samt om den tradition av lagstyre ("Rule of law") och måttfull demokrati som Hayek bäst ansåg kunde värna det liberala samhället.

Vad han dock utvecklar mycket lite är varför han anser en ordning med ovanstående karaktär vara bra. Olika läsare av Hayek har kommit till delvis olika slutsatser om hans etiska grundvalar, men den främsta kandidaten är att han i grunden är en sorts "indirekt" preferens-utiltarist. Detta innebär att han anser att ett samhälle bör styras efter regler som tenderar att maximera en okänd individs möjligheter att förverkliga sina planer. Tyvärr säger han inte mycket mer än så - hans teori ger upphov till flera frågor än den besvarar. När han talar om politiska och ekonomiska reformer så hänvisar han aldrig direkt till denna princip, utan han går omvägen genom sin "konservatism".

Med detta i bakhuvudet blev jag ganska entusiastisk när jag började läsa Henry Hazlitts The Foundations of Morality. Här, tänkte jag, finns en uttalad lärjunge till Hayek (och Ludwig von Mises) som i motsats till dem gör ett försök att skriva ett sammanhållet etiskt arbete som borde göra det lättare för oss som analyserar argumenten att göra trådarna mellan normativa fundament och politiska recept tydliga. Och man kan inte förneka att han lyckas presentera ett slags gångbar syntes mellan Hayek och Mises. Hazlitt presenterar ett slags regel-utilitarism och diskuterar (till skillnad från Hayek och Mises) ganska utförligt hur hans egen form av utilitarism förhåller sig till traditionen - till Bentham, Mill, Sidgwick etc. Det finns t.o.m. vissa ansatser till någorlunda pålästa metaetiska diskussioner (via Stevenson, Moore, Ayer, etc.).

Libertarianer som samtidigt är anhängare av den österrikiska skolan inom nationalekonomi tycks i huvudsak ha kombinerat sin ekonomiska vetenskap med någon av två etiska skolor: den (preferens)utilitaristiska, där Mises och Hayek är de främsta namnen, och den naturrättsliga/diskursiva, med Murray Rothbard och Hans-Hermann Hoppe. Man kan nog säga att Hazlitt (som i huvudsak främjade den österrikiska skolans sak genom journalistiskt och populärvetenskapligt arbete) har presterat den mest sammanhållna redogörelsen för en etisk teori som bygger på klassisk utilitarism, korsbefruktad med den marginalnyttoteori som är en grundsten i österrikisk (och en hel del annan) nationalekonomi.

Med tanke på detta så var jag ganska uppspelt när jag tog mig an nästa bok av Hazlitt, nämligen Man vs. The Welfare State. Med tanke på att Hazlitt varit mera grundlig än Mises och Hayek när det gällde de etiska grundvalarna så kanske man kunde få sig till livs det fullständiga argument som man inte hittar hos de sistnämnda, d.v.s. en demonstration av den klassiska liberalismen förträfflighet jämfört med "välfärdsstaten" när det gäller att maximera preferenstillfredsställelse. Tyvärr finns dock i Man vs. The Welfare State inte ett enda försök till en sådan härledning. Hazlitt säger aldrig: "dessa specifika politiska åtgärder måste vi vidta eftersom de är utilitaristisk riktiga", trots att han tidigare skrivit en hel bok där han bekänner sig till utilitarismen.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: som utilitarist (även om jag inte är utilitarist av exakt samma slag som Henry Hazlitt) utesluter jag a priori inte någon (demokratiskt förankrad) politik; men jag har ännu inte sett några belägg (och jag har inga krav på att dessa belägg måste vara extremt rigorösa) för att varken preferenstillfredsställelse eller klassisk hedonistisk sammanlagd lycka med nödvändighet skulle öka genom att en omfattande välfärdsstat successivt nedbantas för att likna den "klassiska" liberalismens samhällsmodell (även om man som anhängare av välfärdsstaten kan få vissa bra råd om hur dess institutioner bör och inte bör utformas genom att läsa författare som Mises, Hayek och Hazlitt).

Och det kanske är därför många moderna "österrikare" inspireras av Rothbard, snarare än Mises eller Hayek, på det normativa området. Med Rothbards filosofi, som har vissa likheter med den mera kände Robert Nozicks, (filosofier som i sig har sina egna problem) är det enkelt att visa att välfärdsstaten är "omoralisk", ty hans etiska teori bygger inte på empiriska överväganden (enligt honom är allt tvång, och sålunda all beskattning, otillåten).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar