lördag 2 februari 2013

Idealet om den identitetslösa människan

Personligen känner jag ofta obehagskänslor när jag hör människor tala om begreppet identitet. Att forma sin identitet handlar ofta om att aktivt anamma en specifik livsstil (eller att inte motsätta sig den livsstil man fått med modersmjölken), och ju mera man känner sig hemma i denna livsstil desto mer låter man den definiera sin person. Och de som känner sig identitetslösa tycks ofta känna sig vilsna - de går aktivt på jakt efter sitt sanna jag, sin verkliga identitet.

Ofta hänger dessa saker ihop med olika etiketter. Att sätta in människor i behändiga fack tycks vara något som vi gillar att göra, och återigen gäller att när någon har blivit placerad i ett visst fack så brukar man själv sträva att fördjupa sin affinitet med just det facket. Har man en gång blivit definierad (eller definierat sig själv) som något så har man i princip ringat in sig själv för lång tid framöver. Att anamma en politisk åskådning, en musikstil, en religion, en klädstil, ett genus, en etnicitet kan i början ske ganska tentativt; men ju mer man fastnar i träsket desto mera handlar det om att befästa den identitet man valt än att faktiskt följa den nyfikenhet som ledde en i första taget, ty ingen identitet kan överleva en konstant nyfikenhet på världen utanför den bubbla man valt att befinna sig i.

Att leva i denna värld där människor ständigt bekräftar denna strävan att tillhöra en flock upplever jag själv som ganska tråkigt. Jag vill inte leva i en förutsägbar värld, där det räcker med att kasta ett öga på människor för att veta ungefär vad de har för intressen och syn på världen. Mitt ideal är den identitetslösa människan, den som vägrar sätta etiketter på sig själv, den som aktivt strävar efter att inte visa med yttre attribut vilken (sub)kultur den tillhör. Världen skulle vara intressantare om man faktiskt skulle vara tvungen att spendera mer än två minuter tillsammans med människor för att komma underfund med vad de är för slags personer.

Vad jag skulle vilja är alltså att människor slutar spela med i en teaterpjäs de inte skrivit själva och istället kliver ner från scenen. Visst har vi i takt med tidens gång fått flera olika teaterföreställningar att välja mellan, men livet behöver över huvud taget inte vara en föreställning, med förutbestämda kostymer, kulisser och repliker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar