lördag 30 mars 2013

Kan vetenskapen avgöra vad som är omoraliskt?

Vad kan vara mera passande under denna helg av andligt reflekterande (för inte vanhelgar ni väl påskhögtiden med att syssla med andra saker?!?) än att titta på en debatt (från 2010) som ställer frågan huruvida vetenskapen kan avgöra vad som är rätt och fel (se denna länk). Låt mig ge en resumé av ståndpunkterna, så kan ni kolla själva om det verkar intressant innan ni bestämmer er för om det är värt att lägga två timmar på att se det hela med egna ögon...

På ja-sidan var ståndpunkterna följande:

Neurovetaren och ateism-förkämpen Sam Harris tycktes utgå från att utilitarism (minimera lidande och maximera välbefinnande) är ett slags självklarhet, och eftersom vetenskapen kan hjälpa oss att visa hur vi kan nå tillstånd av högre välbefinnande så kan svaret på huvudfrågan också sägas vara ja - vetenskapen kan visa oss vad som är rätt och fel. Under frågestunden utvecklade han sina åsikter lite mer, och det visade sig att han tycks vara en ganska klassisk metaetisk naturalist - d.v.s. att själva betydelsen av "gott" och "ont" måste vara någon empirisk verifierbar kvalitet, enkannerligen välbefinnande och lidande (även om han, enligt egen utsago, är ganska ointresserad av att sätta sig in i metaetik ordentligt).

Filosofen och neurovetaren Patricia Churchland talade om hur vår förmåga att bry oss om och känna med andra människor har utvecklats evolutionärt. Dessa saker var nödvändiga för att vi t.ex. skulle kunna ta hand om vår avkomma. Hon utgick dock också från att "well-being" är någon slags grundbult för moral, och att det går att med säkerhet fastslå vissa tillstånd som rent faktiskt dåliga eller bra för att främja detta välbefinnande, även om hon var mindre självsäker än Harris, i det att hon trodde att det alltid kommer att finnas en hel del oklara fall mellan de uppenbara.

Fysikern Lawrence Krauss ansåg inte bara att vetenskapen kan säga vad som är rätt och fel, utan också att det är omöjligt att säga vad som är rätt och fel utan vetenskapen. Detta eftersom vetenskapen är den enda icke-motsägelsefulla metoden att uttala sig om konsekvenserna för vårt handlande. Utan vetenskap är en konsistent moralfilosofi alltså omöjlig. Krauss ansåg vidare att "irrationellt" beteende beror på brist på information om världen omkring oss, och han påpekade att vår moral har utvecklats i takt med vetenskapens utveckling och spridning. Vad han implicit tycktes hävda var att alla människors moral kommer att bli densamma i framtiden ju mer upplysta vi blir och att mera "oupplysta" uppfattningar (som t.ex. fundamentalistisk islam) kommer att försvinna, åtminstone så länge som vi inte aktivt vänder vetenskapen ryggen.

På nej-sidan framfördes dessa ståndpunkter:

Filosofen Peter Singer sade att vetenskapen kan förse oss med information som är mycket viktig när vi ska komma fram till vilka handlingar som är rätt och fel, men att vetenskapen inte kan förse oss med premisserna för hela resonemanget - de grundläggande värdena. Han gick med på Harris' och Churchlands redogörelser för moralens evolutionära utveckling (och han påpekade att vissa uppfattningar om "rättvisa" är gemensamma för människor och andra djur - t.ex. att återgälda tjänster), men att vår mänskliga förmåga att reflektera kring vårt handlande gör att vi har valet gå emot våra "djuriska" moraliska instinkter (och denna reflektion ansåg han vara nödvändig för att kunna bry sig om människor i fjärran länder, ty något sådant finns inte i våra moraliska instinkter). Singer erkände också att han gick med på Harris' utilitaristiska principer, men inte att vetenskapen i sig själv säger att utilitarism är bra (och dessutom finns det en hel del utilitaristiska överväganden som vetenskapen inte kan hjälpa oss så värst mycket med - t.ex. om det är bättre att ha en värld med många människor som lever ett medelmåttigt liv eller färre människor som lever ett väldigt bra liv).

Filosofen Simon Blackburn påpekade att värderingar är önskningar som motiverar oss till handling, men också något som vi är beredda att framhålla offentligt och insistera på hos oss själva och hos andra människor. Han ansåg vidare att det är ganska uppenbart att detta är någonting annat än fakta. Det är en sak att veta hur världen ser ut, men en annan sak att bry sig om den på något särskilt sätt. I stort sett argumenterade Blackburn för den traditionella klyftan mellan "vara" och "böra" (Humes lag) som inte vetenskapen i sig själv kan överbrygga. Och han sa vidare att även om vi anser att välbefinnande är viktigt så kan ändå inte vetenskapen säga vilken typ av välbefinnande (eller mänsklig "blomstring") som är det mest värdefulla.

Psykologen Steven Pinker ansåg visserligen att många uppenbart absurda (och sadistiska) värderingar rensas bort ju mer vetenskapen vinner mark på religionens bekostnad, men å andra sidan är det strängt taget inte vetenskapen i sig som säger oss att något är rätt eller fel. Moralen uppstår när vi ger skäl för vårt handlande - skäl som är sammanhängande och universalistiska; och sådant givande av skäl kan varken betecknas som religiöst eller vetenskapligt (såvida man inte ger det senare en mycket vid definition).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar