lördag 2 mars 2013

Kort om Jean-Paul Sartre och existentialismen

Jag vet inte hur populär Jean-Paul Sartres filosofi är idag, men rätt många tycks förr ha gillat hans grundläggande existentialistiska budskap, d.v.s. att skapa mål och mening i tillvaron är något vi själva måste ansvara för, ty det finns varken några övernaturliga väsen eller någon mänsklig natur som kan hjälpa oss med det. Han uttrycker det i sin berömda föreläsning Existentialismen är en humanism som att "existensen föregår essensen" - människans "essens" finns inte att tillgå förrän individen själv existerar och kan bestämma sig för vad denna essens ska vara.

Detta budskap ställer jag nog själv upp på, så det är inte förvånande att det varit populärt i vissa kretsar. Fast för mig är detta närmast en truism, som knappast kräver de krångliga filosofiska utläggningar som Sartre brukade syssla med (dock ej just i Existentialismen är en humanism), och många andra filosofer har kommit fram till det på betydligt rakare vägar.

Nej, vad jag själv är mest intresserad av är Sartres normativa idéer, d.v.s. inte hans konstaterande av människans villkor (friheten och den ångest denna frihet kan inge), utan hans åsikter om hur vi bör förhålla oss till denna frihet. Han utvecklade aldrig någon etik annat än i fragmentarisk form, men de texter jag läst av och om Sartre tycks ge vid handen att vi inte bör leva i "ond tro" (mauvaise foi) genom att försöka intala oss att den frihet han talar om inte finns, att s.a.s. låtsas om att det faktiskt finns en mänsklig essens som föregår existensen och som vi kan sträva efter att försöka hitta.

Till detta kan läggas att Sartre var mycket skeptisk till föreställningen att det som individ går att ta avstamp i ett fast ego eller en identitet. Att försöka hitta en fast grund för sitt jag ser han som en villfarelse. I praktiken tycks detta innebära att försök att "finna sig själv" genom placera sig i en tradition, en fast gemenskap eller att helhjärtat anamma en specifik livsstil innebär att leva i ond tro. De enda någorlunda väldefinierade grupper man bör tillhöra tycks enligt Sartre vara den kämpande arbetarklassens (och andra förtryckta befolkningsskikt), vilka dock bör upplösa sig när det kapitalistiska samhället har störtats (ty då kan vi verkligen bli individer).

Jag kan till viss del sympatisera med dessa normativa idéer (vilket kanske har framgått i en del blogginlägg den senaste tiden). Att satsa på att finna sin "identitet", eller sitt "rätta jag", likväl som att underkasta sig bestämda traditioner eller livsstilar ser jag inte som en livsfilosofi som bör främjas (annat än i vissa "instrumentella" avseenden). Jag anser dock att Sartre (med reservation för att jag inte läst så extremt mycket av honom) har rätt dåligt på fötterna när det gäller varför man inte ska försöka leva "icke-autentiskt" genom nyssnämnda metoder. Även om människans existentiella grundvillkor (friheten) är en truism, så är det ju möjligt att försöka förneka dem genom olika typer av "fiktioner". För t.ex. en utilitarist blir det en empirisk fråga om människor skulle kunna bli lyckligare genom ett autentiskt liv eller genom ett icke-autentiskt, men Sartre var (vad jag vet) inte utilitarist, så frågan återstår om varför vi inte ska försöka fly in i "fiktionen" om en essens som föregår existensen.

Själv har jag mina egna svar om varför vi inte ska det, men Sartre tycks inte ha det. Fast det tycks i själva verket vara så att folk i första hand inte läser Sartre för det normativa budskapets skull, utan för det ontologiska (d.v.s. beskrivningen av människans villkor såsom varande väsen). Många skulle nog tvärtom förkasta hans "etik" om de satte sig in i den, åtminstone ser man rätt få tecken på att folk i allmänhet skulle vilja leva i enlighet med den. Jag tror nog människor oftast är intresserade av att läsa om den existentiella synen på frihet för att kunna ta reda på hur man ska kunna fly från den (och den ångest som den kan framkalla) genom att i sitt praktiska liv förneka den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar