onsdag 21 augusti 2013

Är det fortfarande kris i befolkningsfrågan?

Göran Hägglund (KD) föreslår i SvD en uppjustering av maxtaxan i syfte av att kunna minska barngruppernas storlek i förskolan. Jag har inte så mycket och säga om förslaget som sådant, men det fick mig att reflektera en smula kring det här med skattefinansierad barnomsorg, och i förlängningen till sådant som barnbidrag. Grundfrågan är helt enkelt: varför har vi allt detta?

Ett svar som, om jag inte misstar mig, var avgörande för införandet av barnbidrag var att Sveriges befolkning behövde öka (Alva och Gunnar Myrdal propagerade för saken i Kris i Befolkningsfrågan 1934). Men vid sidan av det syftet fanns även tanken att (och här litar jag på Wikipedia) levnadsstandarden skulle utjämnas mellan barnlösa och barnrika familjer och att minska antalet barn som lever i fattigdom.

Det intressanta är att två av dessa syften numera ter sig ganska irrelevanta. Att nativiteten i Sverige behöver öka verkar tveksamt. Är det inte bättre (i denna överbefolkade värld) att hålla landets befolkning uppe genom invandring, i kombination med att folk nöjer sig med ett barn, eller möjligen två? Och vad det gäller utjämning mellan barnlösa och barnrika familjer så kanske man kan fråga sig om denna utjämning verkligen är så önskvärd. Om det nu är så att det inte behöver födas så många barn, varför ska man uppmuntras att ha en stor familj (och varför ska resurser omfördelas från små till stora familjer)?

Ungefär samma resonemang tycks gälla för förskolan. Hägglunds förslag går i själva verket ut på att den ökade maxtaxan ska vara 100 kr för det första barnet, 67 kr för andra barnet och 33 kr för tredje barnet. Ju fler barn en familj har i förskolan, desto mindre kostar det alltså per barn. Om man å andra sidan utgår från att befolkningen inte behöver öka så borde principen vara tvärtom (och barnbidraget borde minska för varje barn utöver det första).

Allt detta innebär förstås (om man ska föra in klassdimensionen) att om de omvända principer jag diskuterade nyss införs så skulle det bli ett privilegium för de välbeställda att ha en stor familj. De som är fattiga skulle få välja mellan barnlöshet eller ytterligare fattigdom. Och att säga till fattiga att de inte bör skaffa barn just p.g.a. sin fattigdom är förstås tabu idag, så den lösningen fungerar naturligtvis inte. Möjligen skulle man kunna införa ett system där barnbidraget minskar (och förskoleavgiften ökar) radikalt när man föder sitt tredje barn. Om det nu är en "mänsklig rättighet" att skaffa barn (och få samhällets stöd med de kostnader som det medför), så kanske det är tveksamt om det är en rättighet att få samhällets stöd för att bilda en stor familj.

När allt kommer omkring finns det en gräns när vi måste ta eget ansvar för den livsstil vi väljer (till skillnad från saker som vi utan egen förskyllan drabbas av). Att barn medför kostnader kan ingen blivande förälder vara omedveten om. Frågan är bara hur mycket samhället är skyldigt att ta dessa kostnader.

1 kommentar:

  1. Jag tror det här ämnet är lika poplärt att diskutera i politiken som det där med vad pensionsåldern egentligen bör vara...

    SvaraRadera