torsdag 29 augusti 2013

Den röda vetenskapen

Är sociologiska institutioner inget annat än samlingsplatser för vänstermänniskor? Något i den stilen hävdar iallafall Daniel Klein och Charlotta Stern i en artikel från 2006 ("Sociology and Classical Liberalism"). De beklagar i synnerhet att det tycks finnas ytterst få klassiska liberaler (i Sverige räcker det nog med att säga "liberaler" kort och gott) bland akademiskt verksamma sociologer.

Klein och Stern gjorde en undersökning bland medlemmarna i American Sociological Assocation (ASA) och fann att 82% av de akademiskt verksamma sociologerna vanligtvis röstar demokratiskt och 5% republikanskt (och 0% röstar på libertarianerna). I enkäten ingick också frågor där man skulle ta ställning till olika policyfrågor i stil med minimilöner, handelstullar etc. Svaren graderades från 1 till 5 och ju högre siffra, desto mer liberal anses respondenten vara. För att räknas som klassiskt liberal anser författarna att man bör ha i genomsnitt 4.0. Resultatet här var att inte en enda sociolog kom över 4.0, och 98% av dem låg under 3.0. Slutsatsen som görs är alltså att "the number of classical liberals who belong to the ASA is approximately zero".

Vad är då, enligt artikelförfattarna, de praktiska konsekvenserna av vänsterdominansen inom sociologin? Faktum är att ASA som kollektiv tycks göra vissa starkt politiska uttalanden då och då. De har bl.a. uttalat stöd för positiv särbehandling  och kritik mot Irakkriget. Däremot är det intressant att författarna nämner ASA:s kritik mot ett grundlagstillägg som skulle förbjuda samkönade äktenskap. Det må vara en fråga som skiljer demokrater och republikaner, men många liberaler torde nog hamna på "vänster"-sidan i denna fråga.

Så vad ska man göra om man är liberal och vill ändra på sociologin? Klein och Stern försöker visa hur man kan ha en liberal vinkel på sociologins huvudfrågor, till skillnad från den vänstervinkel som de anser sociologer brukar anlägga. De anser t.ex. att sociologer inte tydligt gör en skillnad mellan tvingande strukturer (huvudsakligen staten) och frivilliga dito. Själv är jag dock lite tveksam till detta. Om man nu vill att sociologi (och samhällsvetenskaper i allmänhet) ska vara så värderingsfria som möjligt så tycks det inte vara rätt lösning att försöka införa ideologiska motvikter enligt logiken "ont ska med ont fördrivas" (d.v.s. ersätta den förmodade förhandsinställningen "staten är god" med "staten är ond").

Lösningen torde istället vara att bygga vetenskapen kring tydliga kriterier på vad som ska anses vara ett gott forskningsresultat. Mycket av sociologin (säger åtminstone mina fördomar) kretsar kring kvalitativa (i betydelsen icke-kvantitativa) metoder där sådana tydliga kriterier ibland saknas, och sådant kan ibland vara gynnsam mark för ideologisk tillspetsning av forskningsresultaten. Lösningen på detta är tydliga och relevanta forskningsfrågor samt tydliga kriterier för falsifiering av resultaten. Och om man bygger sin forskning på vissa idealtypiska (medvetet förenklade) antaganden (t.ex. om mänskliga motivationer o.d.) så bör det framgå mycket tydligt vilka dessa antaganden är och i vilket syfte man gör dem.

2 kommentarer:

  1. Intressant artikel!
    Tycker din slutsats / förslag på "lösning" verkar vettig. Samtidigt som jag ser risk att det drivs för långt åt andra hållet.
    Jag kan tänka mig att det är motsatta siffror bland ekonomer, dvs att det finns en överrepresentation av liberaler bland ekonomer. Och jag skulle gissa att ekonomer har mer inflytande än sociologer.

    SvaraRadera
  2. I artikeln som jag hänvisar till fanns det en siffra (men inte mer än så) för nationalekonomer också. Där var det ca 2.5 demokrater för varje republikan, vilket var den lägsta uppmätta diskrepansen bland de discipliner som hade undersökts (bland andra exempel fanns statsvetare och historiker som hade 6:1 i demokratisk favör - att jämföra med sociologernas 16:1).

    SvaraRadera