fredag 2 augusti 2013

Det problematiska BNP-måttet

Det hävdas ibland (och allt oftare på senare år) att bruttonationalprodukten är ett dåligt mått på ett lands välstånd, trots att det i huvudsak är BNP-tillväxt som de flesta (om inte alla) regeringars politik verkar syfta till. Sedan ett bra tag tillbaka finns alternativ som Human Development Index, som väger in utbildningsnivå och livslängd vid sidan av inkomst, men det finns även andra mått som försöker väga in mera "abstrakta" saker, som tillfredsställelse med livet o.s.v. Kritiken mot BNP som mått på framgång har naturligtvis även kommit från dem som anser att måttet inte tillräckligt väger in miljöförstörande verksamhet eller framtida generationers livsmöjligheter etc.

Schablonbilden är nog att BNP är något som prisas av ekonomer, kanske till och med "nyliberala" ekonomer, som endast ser siffror och pengar framför sig, och att kritiken mot detta tillväxtmått kommer från den gröna och/eller vänstra sidan. Men det finns även en kritik från "höger" (om man med det menar nåt slags libertarianism), i synnerhet från anhängare av Österrikiska skolan inom nationalekonomi. Jag stötte just på en artikel från 2004 av Randall Holcombe om detta ("National Income Accounting and Public Policy"), som var ganska intressant. Men jag har (åtminstone) en kritisk invändning.

För det första anser Holcombe att BNP-måttet är missvisande eftersom det inte kan räkna in förändringar i den typ av konsumtion som förekommer. BNP räknar i stort sett bara med kvantiteter; men en poäng med ekonomiska framsteg är det kan innebära en faktiskt förbättring av levnadsstandarden att kunna konsumera mindre av en mera högkvalitativ produkt, eller att få flera valmöjligheter kring produkter - BNP skulle kunna öka om man producerar ett större antal skor av samma modell, men vår faktiska välmåga kanske gynnas bättre av att mängden skor förblir den samma, men att vi får flera sorter att välja på (problemet i Sovjetunionen var t.ex. att de bestämde sig för att producera ofantliga mängder av vissa saker, men utan hänsyn till om det var just dessa saker som egentligen behövdes). Kort sagt så kan BNP enligt denna kritik inte väga in värdet av entreprenörskap. Detta är i stort sett en poäng som jag inte ser så mycket problem med - entreprenörskap är onekligen viktigt (bara man kommer ihåg att värdet av entreprenörskap måste vägas mot andra värden) och det fångas troligen inte särskilt bra av det traditionella BNP-måttet.

En andra kritik har jag dock svårare att godta. Holcombe anser att BNP blir missvisande hög för länder som spenderar mycket på offentlig konsumtion; detta eftersom de tjänster som staten producerar borde ha värdet noll i nationalräkenskaperna, eftersom de inte har ett marknadspris. Kostnaden för att producera en motorväg bör alltså inte ingå i BNP, speciellt om man låter folk åka på den gratis; detsamma gäller polisen och brandkåren. Resonemanget är alltså att om något inte säljs så har det inget marknadsvärde och ska därmed inte tas med i BNP.

Detta är dock ett underligt resonemang. Jag kan inte se att det skulle finnas någon essentiell skillnad på de "priser" som betalas för ett bilköp på den privata marknaden och det pris som betalas för en motorväg genom skattsedeln. Det finns naturligtvis en skillnad i att det senare sker genom tvång (åtminstone för den minoritet som inte gått med på vägbygget), men huruvida ett köp sker genom tvång eller ej kan knappast utgöra en skillnad man kan ta hänsyn till i en ekonomisk analys. Om staten instiftade en lag att alla Sveriges medborgare måste köpa fem glassar om året (medan de förut bara köpte tre) så skulle BNP öka, likväl som BNP skulle öka om folk frivilligt köpte fem glassar om året (allt annat lika).

Sedan kan man naturligtvis hävda att det finns fall där saker produceras mera effektivt av den privata sektorn, och att det "pris" man sätter på den offentliga varan eller tjänsten när BNP ska räknas fram är överdrivet högt (jämfört med en hypotetisk fri marknad för varan eller tjänsten i fråga). Men detta är något helt annat än att automatiskt sätta värdet på den offentliga tjänsten till noll.

(Till sist kan också tilläggas att frågan om tvånget självklart är en viktig etisk fråga, likväl som frågan om huruvida man kan tolerera ineffektiva offentliga tjänster i t.ex. fördelningssyfte; men dessa frågor kan vi lämna därhän, eftersom Holcombes tanke var att göra en "rent" nationalekonomisk poäng.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar