torsdag 5 september 2013

Den religiösa nyttoparadoxen

Ibland roar sig ateister/agnostiker och troende med att komma samman och debattera "Guds" existens. Det sker måhända mycket sällan i Sverige, men på YouTube finns massvis med timmar att tröska igenom för den som är intresserad. Ett argument för en religions sanning som ofta kommer upp är dess nytta: utan religion skulle det inte finnas någon moral - folk skulle få för sig att vad som helst är tillåtet och all civilisation skulle bryta samman. (Detta är givetvis ett tacksamt argument att ta upp i debatter riktade till allmänheten, eftersom det är mera begripligt än t.ex. det s.k ontologiska gudsbeviset.)

Argumentet förekommer också hos många konservativa (eller liberalkonservativa) tänkare. Så ansåg t.ex. 1800-talsförfattaren Alexis de Tocqueville, som troligen hade en ytterst ljum religiös tro, att religion hade en särskild roll att upprätthålla de seder som är nödvändiga för att hålla samman ett samhälle där andra hierarkier har brutit samman. Ett steg längre gick F.A. Hayek på 1900-talet när han dels var helt öppen med sin ateism (eller åtminstone starka agnosticism), dels ansåg att gudstro kan vara mycket nyttigt om det är så att vissa använder den "metoden" för att vörda de spontant framväxta traditioner som (enligt Hayek) är nödvändiga för att upprätthålla den sorts liberalism han förespråkar.

Argumentet om religionens nytta verkar dock ha en viss paradox inbyggd i sig, åtminstone i så måtto som man samtidigt vill ha ett samhälle där fritt tänkande ska vara möjligt. Jag tror det var Thomas Paine som en gång påpekade att det är omöjligt att o-tänka någonting som man en gång har tänkt - har man väl lärt sig kritiskt tänkande så är det svårt att medvetet vara okritisk (det är väl som att försöka trycka tillbaka tandkrämen i tuben). Vad som krävs för att religionens nytta helt ska få genomslag är troligen något slags teokratiskt samhälle där utbildningen (om det finns någon värd namnet) ska vara utformad så att folk inte ens ska komma på tanken att tänka kritiskt.

Om man å andra sidan hävdar att folk i en upplyst värld borde upprätthålla den religiösa "fiktionen", trots att de inte tror att det finns någon substans bakom den, eftersom det är nyttigt för samhället, så är ju fiktionen helt onödig. Detta eftersom folk förstår att det bara är just en fiktion - de kan helt enkelt agera enligt logiken som "ursäktar" fiktionen istället.

Paradoxen består alltså i att om man använder argumentet om religionens nytta för att värva proselyter så kan man inte rimligen rikta sig till den person man försöker övertyga, ty om hen förstår argumentet så förstår hen också att det inte är något annat än en nyttig fiktion som åberopas. Argumentet om religionens nytta fungerar endast om man riktar sig till en (icke-religiös) despot som funderar på om hen ska upprätta ett teokratiskt styre där kritiskt tänkande undertrycks, eller å andra sidan slå in på en väg av allmän upplysning. Om argumentet förs på en öppen arena för alla medborgare så är det ett självförstörande argument.

Sedan finns det förstås mera sofistikerade apologeter som undviker nyttoargumentet, eftersom de inser att nyttan av en gudstro inte är detsamma som ett bevis för en guds existens. Men det är, som sagt, förståeligt att andra tar till argumentet eftersom det ter sig någorlunda lättbegripligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar