fredag 13 september 2013

Finns det något sådant som en opolitisk kyrka?

Även om jag inte är berättigad att rösta i kyrkovalet så kan jag inte (i egenskap av mediekonsument) undgå att få del av information kring det. Den reflektion jag främst gör som utomstående betraktare är att en nomineringsgrupp (parti), Frimodig kyrka, uttryckligen anser sig vara "opolitisk". När någon ger sig själv den beteckning blir jag oftast en smula orolig. Det betyder oftast i praktiken att man vill undandra vissa beslut från den politiska agendan, eftersom man anser att de inte hör hemma där, d.v.s. att besluten bör fattas utanför de politiska församlingarna. Att kalla denna linje opolitiskt är dock mycket ohederligt, ty att anse att vissa frågor inte bör fattas politiskt är i sig ett mycket starkt politiskt ställningstagande.

Det man kanske främst gör en koppling till (åtminstone om man är politisk teoretiker) är försök att hävda att det finns en självskriven gräns mellan det privata och det offentliga, och att t.ex. hävda att staten inte bör reglera sådant som familjeförhållanden. Vissa frågor bör helt enkelt inte "politiseras", utan besluten ska fattas av andra än de folkvalda. Nu finns det dock ett slagord som gör gällande motsatsen, att även det privata är politiskt: om det är motiverat (utifrån någon viss politisk filosofi) att ta upp fler och fler frågor som rör människors privatliv på den politiska agendan så bör det inte finnas hinder för detta.

Så vad åstadkommer man genom att kalla den förstnämnda positionen "opolitisk"? Jo, man ger något slags intryck att denna ståndpunkt är något slags naturlig "default position", och det är avvikelser från den som måste motiveras. Man lägger s.a.s. bevisbördan hos dem som vill vara "politiska". Det är ett retoriskt knep för att få den egna ståndpunkten att verka mera som sunt förnuft, medan motståndarsidan sysslar med oförnuftig radikalism.

Om vi då avmaskerar distinktionen mellan det politiska och det opolitiska, vad innebär det för kyrkopolitiken? Troligtvis följande: ståndpunkten att kyrkan inte bör uttala sig i (dags)politiska frågor måste beskrivas som precis lika politisk som den motsatta ståndpunkten. Att hävda att präster inte bör gå i Pride-parader (vilket prästen Anna Sophia Bonde tycks hävda) är i lika hög grad ett politiskt ställningstagande som att de bör gå i Pride-parader. Att säga att "Svenska kyrkan behöver jobba med sin insida" (återigen Bonde) är att göra det politiska valet att kyrkan i större grad bör vända sig ifrån vissa av yttervärldens problem.

4 kommentarer:

  1. Finns en opolitisk kyrka? Spontant vill jag svara ja. Men det är en trixig fråga, vad som avses, hur man definierar osv.
    Det är ju svårt att förneka t ex att ett kyrkoval är ett politiskt val, val mellan politiska parter.
    Lyssnade nyss på en föreläsare som menade att akademisk diskurs skiljer sig från politisk diskurs, eftersom politiken i grunden kretsar kring distinktion mellan vän och fiende till skillnad från den akademiska.
    I liknande bemärkelse tänker jag man borde kunna skilja politik från religion/kyrkans aktivitet.

    SvaraRadera
  2. Om man ska använda den klassificeringen så tycks det mig som om religion brukar handla rätt mycket om distinktionen mellan vän och fiende (vilka är välkomna in i kyrkan etc.)...

    SvaraRadera
  3. Kan du då förklara för mig vad det innebär att som kristen leva i världen men inte av världen?

    Politiken har inget i kyrkan att göra, mer än att vi som är troende också är svenska medborgare och det är vår plikt att gå och rösta, "ge kejsaren det som tillhör kejsaren". På samma sätt som Jesus rensade templet och var fly förbannad över kyrkan hade blivit en plats för handelsmän och inte längre var ett bönens tempel så tror jag att Jesus skulle bli lika arg över att strömningar som bara handlar om makt börjar ta sig in i kyrkan. Och att säga att man inte tycker att präster bör gå i Prideparaden är utifrån en Bibeltolkning, det är inget politiskt ställningstagande. Hela Nya Testamentet är fyllt av brev som Paulus skrev till alla nya församlingar, förmaningar kring hur de ska leva, förmaningar som gäller i lika hög grad idag. Kanske är det dags att någon skriver en egen tolkning av Bibeln där vi tar bort en massa som "inte passar i dagens samhälle" så kan vi dela upp oss. Jag tänker dock hålla fast vid den Bibel som har varit ett rättesnöre för miljoner i årtusenden. Hur obekvämt den än kan vara. Men jag tänker inte vända kappan efter vinden. Människan har i grund och botten inte förändrats. Samhället har förändrats. Betyder det då också att kyrkan ska förändras? Hur trovärdig blir den då?

    Kusin A

    SvaraRadera
  4. Annika: Jag tror dina frågor sträcker sig för långt utöver den språkliga/retoriska poäng jag diskuterade. Hur som helst så tar jag själv inte ställning i frågan om huruvida kyrkan bör förändras med samhället eller inte (ty det är en fråga för dem som tillhör kyrkan), det enda jag vill är att man inte ska kalla den ena ståndpunkten "opolitisk" (snarare bör man kalla den konservativ, eller liknande).

    SvaraRadera