söndag 13 oktober 2013

Philip Pettit och den nya republikanismen

En av de modernaste politiska filosofierna är republikanismen (som inte har något att göra med amerikanska republikanska partiet). Ibland kallas det även neo-republikanism, eftersom dess förespråkare uttryckligen hämtar inspiration från en gammal republikansk tradition - man kan gå ända tillbaka till tänkare som Cicero, men oftast är nog Machiavelli den tidigaste som man hänvisar till.

Till stor del har denna nya republikanism uppstått tack vara Quentin Skinners till största delen idéhistoriska studier. Men en av dem som mest förekommer som riktningens försvarare i politisk-filosofiska sammanhang är Philip Pettit, vars bok Republicanism (1997) jag precis lagt ifrån mig - en bok som jag anser ha många svagheter.

Men först och främst: vad är den nya republikanismens huvudidé? Tanken är att utveckla ett frihetsbegrepp som varken är klart negativt (jag är fri i så måtto som inga hinder läggs för min aktivitet) eller positivt (jag är fri i så måtto som jag kan fullkomna mig själv som människa). Republikanismens frihetsbegrepp handlar istället om frihet som icke-dominans, d.v.s. att jag är fri i så måtto som jag inte är underkastad andra människors godtyckliga vilja. Rent praktiskt kan detta innebära att staten bör ha till uppgift att se till att fattiga människor inte är helt i händerna på sina arbetsgivare eller att kvinnor inte är helt i händerna på sina män. Någon typ av välfärdsstat tycks vara oundviklig, även om republikanismen med emfas hävdar att någon omfattande materiell utjämning inte följer av resonemanget (republikanism är alltså något annat än egalitarism).

Varför är då denna teori bättre, rent filosofiskt, än andra teorier? Tyvärr finns det inte mycket till argumentation i den riktningen i Pettits bok, så där blir han svaret skyldig. Boken handlar mer om att utveckla teorin än att försvara den, så när det gäller detta är det alltså inte argumenten för republikanism jag kritiserar, utan det är avsaknaden av argument jag kritiserar. Kanske kan en utilitarist som jag försvara något som liknar en republikansk samhällsordning av nyttomaximerande skäl, men troligen anser inte Pettit att det är av utilitaristiska skäl man ska bli republikan. Så frågan är vilket annat skäl man har att bli det.

Nej, det mest problematiska i boken är inte argumenten för republikanism (eftersom de argumenten inte finns där), utan Pettits demokratiteori. Som många andra så faller han för frestelsen att s.a.s. rigga sin demokratiska procedur så att det ska passa just det samhälle som han själv förespråkar. Han anser t.ex. att det ska krävas mer än en enkel majoritet för att ändra saker i icke-republikansk riktning. En majoritet på, låt oss säga, 53% som filosofiskt sett inte är republikaner (de kanske är t.ex. libertarianer eller radikala ekologister) ska ha vissa institutionella nackdelar emot sig om de vill ändra på samhället. Frågan är naturligtvis varför demokratin ska vara riggad på detta sätt till republikanismens favör? Är republikanismen "objektivt" mera "sann" än libertarianism eller ekologismen? Har republikaner skådat någon filosofisk sanning som berättigar dem att styra som filosofkungar (eller åtminstone ha större proportion i statsstyrelsen än deras blotta antal skulle berättiga om vi endast räknade huvuden)?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar