söndag 20 oktober 2013

Våldtäkt: ansvar och orsakssamband

Frågan om vem som har "ansvar" för en våldtäkt återkommer med jämna mellanrum. Senast har frågan kommit upp i samband med ett uttalande av Norges nya jämställdhetsminister. Minister Solveig Horne säger bl.a. att tjejer har ett ansvar att inte hamna i situationer där dylika övergrepp kan komma att ske. Detta är naturligtvis något som många har kritiserat; det blir ju på ett sätt att skuldbelägga offret som utsatts för ett allvarligt brott. För att få rätsida på denna debatt bör man dock göra en viktig distinktion, nämligen mellan den normativa dimensionen som gäller ansvar och den "sakliga" dimensionen som söker förklara orsakssamband.

Ansvarsfrågan handlar om att du bör ha rätten att bete dig på ett visst sätt och att du inte bör skuldbeläggas trots att ditt beteende kan bidra till att du hamnar i svårigheter. Att en kvinna klär sig sexigt och rör sig på otrygga offentliga platser nattetid ska m.a.o. inte ursäkta en våldtäktsmans beteende, och inte heller ska kvinnans rätt att anlägga detta beteende ifrågasättas  (inte heller ska förövarens straff minska p.g.a. kvinnans beteende).

Det kan dock inte förnekas att kvinnans beteende i detta fall kan ha varit en bidragande orsak till att våldtäkten skedde (sannolikheten att bli våldtagen varierar m.a.o. mycket stort beroende på vilken sammanhang man har placerat sig själv i). Man kan hävda att kvinnan har en moralisk rätt att uppträda som hon vill, men det tar inte bort detta beteende som orsak till våldtäkten. Detta innebär m.a.o. att i ett samhälle där det finns potentiella våldtäktsmän som går lösa så kan man mycket väl hävda att även om ingen kvinna är ansvarig för att ha blivit våldtagen så kanske de ändå måste göra valet att modifiera sitt beteende för att undvika att sätta igång den kausala kedja som leder till våldtäkt.

Man kan dra en paralleller till mera triviala brott. Ingen kan t.ex. förneka mig rätten att gå i tunnelbanan under rusningstid med plånboken synlig i en lättåtkomlig ytterficka, men om min plånbok blir stulen så går det knappast att förneka att mitt eget beteende bidrog som orsak till att fickstölden skedde. Men hur ska jag själv agera i detta fall: ska jag fortsätta hävda min rätt att bära min plånbok hur jag vill och satsa på att vi kan stigmatisera (eller bestraffa) ficktjuvar så effektivt att fickstölderna snabbt försvinner, eller ska jag acceptera att vi, åtminstone på kort sikt, inte kan utrota ficktjuveriet och börja bära min plånbok på ett sätt som inte är mitt föredragna sätt, men som ändå är mera säkert?

Om frågan gäller att minska antalet våldtäkter (eller fickstölder) är således frågan om ansvar ganska irrelevant, åtminstone om vår främsta ambition är att antalet brott ska minska. Om vi vill minska antalet våldtäkter så bör vi titta på vad som orsakar dem, inte vem som är "ansvarig" för dem (såvida vi inte vill hävda att ansvar endast är ett annat namn på bidragande orsak, och i sådana fall är det tydligt att våldtagna till viss del är ansvariga för våldtäkterna, precis som jag med mitt vårdslösa plånboksbärande delvis skulle vara ansvarig för fickstölden.)

Vad jag säger är alltså att för att ett brott ska ske måste det finnas både en brottsling och ett lämpligt offer. Om något av detta saknas kan inget brott begås. Kan man på olika sätt göra sig till ett mindre lämpligt offer (vilket man dock i vissa fall knappast kan) så minskar sannolikheten att bli utsatt för brott; men oavsett om man gör det eller inte så kan man fortfarande hävda att det moraliska ansvaret helt och fullt ligger på brottslingen. Vetskapen om var det moraliska ansvaret ligger gör dock inte brottet ogjort, och det är väl det som är pudelns kärna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar