söndag 10 november 2013

Värdet av konsekvent handlande

Jag tror man kan hävda att i stort sett all moralisk argumentation bygger på den outtalade attityden att ett konsekvent handlande är av godo. Sålunda kan man t.ex. hävda att om du anser att (1) allt mördande är fel, och om du (2) anser att dödsstraff är en form av mord så bör du, om du vill handla konsekvent, inte vara för dödsstraff.

Troligen är de flesta moralfilosofer ense om att personer som går emot s.k. giltiga slutledningar, t.ex. personer som ställer upp på premisserna 1 och 2, men som ändå är för dödsstraff, kan anses som inkompetenta i moraliska sammanhang. Deras åsikter behöver man i princip inte ta hänsyn till.

Frågan är dock varför jag skulle sätta något speciellt värde på att personer som inte delar min egen moral handlar konsekvent. Det skulle t.o.m. kunna vara fördelaktigt för mig att mina meningsmotståndare inte är konsekventa. De som är för dödsstraff torde anse det vara bättre att folk hyser den ovannämnda åsikten, men inte agerar konsekvent enligt den, än att de faktiskt agerar enligt sina principer.

Värderingen att man bör handla så konsekvent som möjligt är alltså en värdering som alla andra, som man kan förkasta eller omhulda efter behag. Och om man vill argumentera för att folk bör omhulda konsekvensprincipen så är det också på sin plats att man ger skäl för att den bör efterföljas. Man kan t.ex. hävda att ett samhälle där många agerar konsekvent rent empiriskt uppvisar andra karakteristika än samhällen där folk är inkonsekventa. Fast detta bygger förstås på att man har ett moraliskt intresse av just de karakteristika vi undersöker i detta fall.

Som vanligt när det gäller etik så hamnar man i en infinit regress. Men det går tyvärr inte att undvika (förrän man når axiomatiska intuitioner).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar