lördag 28 december 2013

Att vara utilitarist anno 2013

Om man är politisk teoretiker och utilitarist har man det inte särskilt lätt idag. I akademiska sammanhang kan en invändning kommande från utilitaristiskt håll ganska ostraffat viftas bort utan vidare diskussion, och som student stöter man troligtvis inte på många utilitaristiska argument i de texter man ålagts att läsa.

Att utilitarismen i det närmaste kan ses som stendöd beror troligen i hög grad på John Rawls' rättviseteori som i början på 1970-talet förde in normativ politisk teori i nya banor. Hans ambition var att tillhandahålla ett alternativ till utilitarismen, även om hans invändningar mot denna filosofi var ytterst skissartade (och inte särskilt svåra att bemöta), och även om hans samhällsmodell i praktiken inte ligger så värst långt från vad många utilitarister skulle förorda.

Ofta beskrivs det som att Rawls räddade den politiska filosofin, som då och då dödförklarats som fruktbart ämne (antingen eftersom många omfattade en vag utilitarism som inte ansågs kräva vidare filosoferande, eller också eftersom normativa frågor i sig var onödiga att fördjupa sig i) efter andra världskriget. Vad han gjorde var att föra över den politiska filosofin från frågor om det goda till frågor om det rätta - en slags kantiansk vändning som innebär att man ska söka rättvisa för rättvisans egen skull, inte för dess substantiella resultat för människors välfärd.

Rawls införde även en ny metod inom moralfilosofi som troligen kan beskrivas som den vanligaste metoden inom politisk filosofi idag, nämligen reflektivt ekvilibrium (eller jämvikt). Den går i stort sett ut på att revidera sina moraliska principer i ljuset av intuitioner i enskilda frågor och vice versa, d.v.s. att gå fram och tillbaka mellan intuitioner och principer tills man når något slags jämvikt.

Denna metod är inte något som gynnar utilitarismen. Utilitarismen (i dess hedonistiska tappning) utgår från en intuitiv kungsprincip, att njutning är det enda i sig goda, och att smärta är det enda i sig onda. Intuitioner i enskilda frågor kan sedan inte räknas emot de slutsatser som dragits av denna grundintuition i kombination med empiriska premisser. Om jag godtar den hedonistiska grundprincipen och genom vidare slutledningar kommer fram till att det i vissa sällsynta fall är rätt att döda en oskyldig människa, samtidigt som jag intuitivt känner att denna slutsats inte kan vara riktig, så är det den senare intuitionen som får stryka på foten. En teoretiker som utgår från reflektiv jämvikt skulle dock se detta som en orsak att gå tillbaka till den utilitaristiska grundprincipen och revidera den i ljuset av intuitionen vi har i det specifika fallet.

Personligen är jag både utilitarist och övertygad om den reflektiva jämviktens olämplighet som filosofisk metod (den är t.ex. inte särskilt öppen för falsifiering). Lägger man därtill min värdenihilism (som inte heller är särskilt populär bland politiska filosofer idag) så kan man konstatera att jag borde placeras i något slags fossilmonter. Detta är naturligtvis en smula frustrerande eftersom jag tror mig ha helt rimliga skäl för att inta dessa positioner, medan de som avvisar dessa doktriner till förmån för de mera populära sällan avkrävs några djupare förklaringar till sina val.

Samtidigt kan man kanske trösta sig med att ett konsekventialistiskt tänkande (om än inte fullfjädrad utilitarism eller hedonism) är intuitivt rimligt för många lekmän. Och man kan troligen inte påstå att Rawls teori har fått särskilt stor spridning utanför akademin. Möjligen kan man hävda att libertariansk teori vunnit terräng utanför akademin på bekostnad av utilitarismen, men även om jag själv är motståndare till dess fundamentala premisser så möter man ändå där ett sätt att resonera som har likheter med det utilitaristiska sättet (slutledningar från en fundamental intuition som ej kan kullkastas av intuitioner i enskilda fall).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar