fredag 17 januari 2014

Reflektioner kring vetenskapsfilosofi, del II

För vissa är nog samhällsvetenskap något fundamentalt annorlunda än naturvetenskap. Det går ju inte att upptäckta några underliggande "lagar" i samhället på samma sätt som man kan upptäcka naturlagar. Och de lagliknande principer vi skulle kunna upptäcka behövs det inte mycket vetenskaplig aktivitet för att upptäcka; det räcker med vanlig "folkpsykologi".

Den mest extrema ståndpunkten torde vara att avvisa alla anspråk på att förklara orsakssamband. Istället handlar det om att s.a.s. göra sociala fenomen begripliga, att förstå och tolka dem. I sin mest rena form blir resultatet kanske en "tjock" beskrivning av någonting, så som en antropolog kan sträva efter att förstå och beskriva en viss kultur, utan anspråk på att hitta några generella laglikheter i mänskligt beteende. Den förståelseinriktade synen på samhällsvetenskap tar sig nog mest uttryck i fallstudier och inte sällan med intervjuer som främsta empiriskt material.

Även historieskrivning tenderar att avvisa anspråk på att upptäcka generella hypoteser om mänskligt handlande. Här finns dock skillnaden att inte alla historiker betraktar sin disciplin som en "vetenskap" i strikt mening, och ibland klassificeras historia som mera av en konstart än en vetenskap, utan att dess "tyngd" och "värde" för den skull förminskas (tänk även på engelskans mera strikta uppdelning mellan "science" och "humanities"). Detsamma torde kunna sägas om ett ämne som litteraturvetenskap, som extremt sällan gör några anspråk på att varken beskriva eller förklara något "allmänmänskligt".

Ändock är det intressant att vi, åtminstone i Sverige, valt att kalla det senare ämnet just litteraturvetenskap. Med detta kan man nog lätt hamna i en viss språklig utmark, där det blir svårt att utröna om allt som kallas vetenskap alls har något gemensamt. Möjligen blir det enda som återstår en "institutionell" definition: det som man sysslar med på universitet och högskolor är vetenskap - även om aktiviteten följer helt olika metoder och har helt olika syften om man tittar på olika institutioner.

Så hur ska man förhålla sig till detta? Ska man strunta i att alls försöka definiera vad vetenskap är (eller bör vara), eller ska man försöka hitta vissa grundvillkor som något måste uppfylla för att kunna kallas vetenskap, i stil med positivismens hållning att hitta generella orsakssamband. Frågan är kanske mest brännande när en stor del av forskningen sker med offentlig finansiering. Vi vill ju trots allt att våra skattepengar ska gå till "legitim" vetenskap och att vårt universitetsväsen inte ska tappa sitt anseende. Tänk t.ex. på debatten som gick het för ett antal år sedan när det skulle tillsättas en professur i parapsykologi i Lund (visserligen finansierad av en donation), eller på det faktum att ett ämne som genusvetenskap ofta ifrågasätts.

För egen del tycker jag nog att vi bör ha vissa grundvillkor (dessa villkor utvecklas i del III) för att något ska kunna kallas vetenskap, och en konsekvens av detta kan mycket väl vara att en del forskning som bedrivs vid svenska universitet bör sättas på undantag. Samtidigt tycker jag inte att alla enskilda studier som produceras vid universitet behöver utmynna i strikt vetenskapliga hypoteser, men det bör ändå tydligt framgå på vilka sätt dessa "ovetenskapliga" studier ingår som pusselbitar i ett större forskningssammanhang som är vetenskapligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar