onsdag 22 januari 2014

Reflektioner kring vetenskapsfilosofi, del III

Vad är då "vetenskap"? Personligen skulle jag vilja se det som en förlängning av de aktiviteter vi alla sysslar med i vår vardag. Vad vi alla strävar efter är att nå framgång i det vi företar oss, och jag kan inte se varför vetenskapen skulle föresätta sig något annat mål. Vetenskap bör alltså enligt mig vara pragmatiskt fruktbar för att vara värd namnet.

Detta är vad som i vetenskapsfilosofiska sammanhang brukar kallas instrumentalism - en åskådning som brukar behandlas mycket knapphändigt (om den behandlas över huvud taget) i vetenskapsfilosofiska översiktsverk eftersom dess popularitet aldrig varit särskilt stor. Den mest kände förespråkaren för instrumentalism är troligen nationalekonomen Milton Friedman, som hävdade att orealistiska grundantaganden i ekonomi (och, får man förmoda, andra vetenskaper) inte är ett problem så länge vi med hjälp av dessa antaganden kan utveckla hypoteser som kan bekräftas genom korrekta förutsägelser.

Nu kan det hända att Friedmans egna teorier inte stod så starka när det gällde att frambringa korrekta förutsägelser, men jag tror alltjämt att det ligger något i instrumentalismen som vetenskapsfilosofi. Hur skiljer sig instrumentalism från "vanlig" vetenskap, d.v.s. sådan som är inriktad på att hitta orsakssamband? Det finns ett stort släktskap här, men jag tror man kan uttrycka det så att instrumentalism är "tolerantare" än t.ex. logisk positivism. Den anser inte "metafysiska" eller andra diffusa påståenden vara illegitima, så långe dessa faktiskt spelar har en viss fruktbarhet när det gäller att få fram empiriskt verifierbara hypoteser. Intrumentalismen anser heller inte att kausala mekanismer måste blottläggas lika tydligt för att vi ska kunna tala om en "legitim" vetenskaplig hypotes. Hittar vi starka korrelationer (samvariationer) mellan variabler så kan det mycket väl hjälpa oss till att bättre hantera vår verklighet, även om vi inte helt och hållet förstår den "underliggande" mekanismen ifråga.

Man kan också hävda att instrumentalismen är mera tolerant än Poppers falsifieringsprincip. Att göra förutsägelser i samhällsvetenskapliga sammanhang (och ibland även i naturvetenskapliga) handlar inte om att finna alltid giltiga "lagar". De hypoteser vi rör oss med handlar alltid om sannolikheter, vilket gör att man alltid kan finna enskilda fall som inte uppför sig som hypoteser förutsäger. Är sannolikhetshypoteser av någon egentlig nytta? kan man kanske fråga sig. En del vetenskapsfilosofer hävdar att instrumentalistisk vetenskap knappast kan tillföra så mycket eftersom den inte nämnvärt kan förbättra den "folkpsykologi" och intuitiva förståelse av världen som vi alla besitter. Personligen anser jag dock att det är fullt möjligt (och det sker hela tiden) att formulera (och verifiera) probabilitiska hypoteser som strider mot vad vi intuitivt tror är sant och således förbättrar vår folkpsykologi. Instrumentalismen uppvisar dock en viss affinitet med falsifikationismen, om man med det senare menar att upprepade falsifieringar måste föreligga för att en hypotes ska underkännas (d.v.s. om vi kan visa att de sannolikhetsförutsägelser som föreligger inte alls tycka stämma in med den observerade frekvensen).

Klarast skiljer sig instrumentalismen från den samhällsvetenskapliga (och humanistiska) vetenskap som inte alls är intresserad av att lägga fram verifierbara hypoteser. Att "tolka" eller "förstå" världen kan inte godkännas som vetenskap av en instrumentalist, såvida vi inte med t.ex. förståelse menar förståelse av observerbara konsekvenser med hjälp av förutsägande hypoteser eller dylikt. Inte heller studier som endast syftar till att beskriva världen kan räknas som fullt ut vetenskapliga, även om beskrivande studier oftast kan betraktas som värdefulla (och för det mesta omistliga) förberedelser för den vetenskapliga aktiviteten att formulera hypoteser. Här gäller dock att beskrivningar bör utformas så att de är fruktbara för en vidare vetenskaplig behandling.

Vad som blir svårast att försvara såsom "vetenskap" inför instrumentalismens domstol blir troligen mycket abstrakt teoretiserande, eller olika typer av fallstudier, som erfarenheten visat vara pragmatiskt ofruktbart. Detta betyder inte att sådana studier inte kan vara värdefulla av andra orsaker (de kan t.ex. vara njutningsfulla att genomföra eller att läsa), men kanske bör man inte gör anspråk på etiketten "vetenskap" i dessa fall.

Till sist kan man dock fråga: om nu vetenskapen endast ska vara till gagn för våra pragmatiska syften, vem väljer då vilka syften som ska vara relevanta? Jag tänker mig nog att de som finansierar forskningen ytterst bestämmer den saken, och förhoppningsvis talar vi om demokratiska församlingar som har tillräckligt med vett att inse att vetenskapen mår bäst av att en mängd olika infallsvinklar kan verka sida vid sida. Men "vetenskap" som årtionde efter årtionde producerar material utan någon som helst pragmatisk relevans borde inte finansieras av allmänna medel. (Finns det privata aktörer som vill fortsätta forskningen är det naturligtvis inga problem att vända sig dit.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar