söndag 20 april 2014

Reflektioner om MP:s "feministiska" budget

För några dagar sedan presenterade Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Per Bolund en "feministisk" vårbudget (läs t.ex. här). Deras budget är feministisk eftersom de satsar mer på saker som gynnar kvinnor än på saker som gynnar män. Att satsa pengar på vård, skola och omsorg är feministiskt, eftersom det t.ex. förbättrar arbetsmiljön inom en sektor där kvinnor är starkt överrepresenterade. Och eftersom fler kvinnor än män reser klimatsmart så är det feministiskt att satsa mer på cykelvägar, kollektivtrafik o.s.v.

Här kan man notera att MP - i likhet med många andra som kallar sig feminister idag - inte kan sägas stå för en "radikalare" feminism, som ifrågasätter vad som är "manligt" och "kvinnligt". De tycks snarare utgå från en variant av s.k. särartsfeminism. De anser m.a.o. att man ska tolka mäns och kvinnors livsval som uttryck för deras "könsliga" natur. Att kvinnor i större mån väljer att jobba inom sektorer där löner m.m. är dåliga är i sig inget man behöver diskutera, det gäller bara att överföra mera resurser till dessa "kvinnliga" sektorer.

Det motsatta synsättet skulle kanske vara att kvinnor "tvingas" in i låglönejobb p.g.a. olika omständigheter, snarare än att de känt en dragning till just dessa jobb eftersom arbetsuppgifterna rent biologiskt appellerar till kvinnor. Den politiska lösningen på detta skulle i så fall vara att ge kvinnor större möjligheter att välja andra karriärvägar, vilket i och för sig är en mycket svårare uppgift, eftersom det handlar om hur vi uppfostrar barn och vilka slags förebilder de vuxna är - det är en lösning som till stor del lägger ansvaret på oss alla i vårt vardagsliv, snarare än på de politiker som portionerar ut pengar.

Det är dock inte förvånande att inget parti går till val på den senare linjen, eftersom den är för radikal. Och troligtvis finner många den inte intuitivt tilltalande. Många anser nog att både kvinnor och män till viss grad styrs av sin "natur" att söka olika karriärer och livsvägar. Och om man i sådana fall även eftersträvar (ekonomisk) jämlikhet mellan könen tycks MP:s sätt att resonera vara det rätta. Sedan kan man förstås också anse att denna strategi är den rätta på kort sikt och den "radikala" strategin den rätta på lång sikt, kanske för att man anser att även om det inte ligger i kvinnans "natur" att arbeta inom vården, så är detta yrkesval så djupt nedbäddat i våra föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt att det inte går att ändra på kort tid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar