lördag 5 april 2014

Socialförsäkringens filosofi

Som bekant bygger mycket av våra välfärdssystem på en försäkringstanke. Vi tänker oss att vi delvis betalar skatt för att få tillbaka vissa tjänster om/när vi behöver dem (och det heter ju att vi har "socialförsäkring"). Nu fungerar detta naturligtvis inte enligt den fria marknadens försäkringar; till socialförsäkringen betalar vi efter förmåga, medan en privat försäkring är billigare för dem som är rika.

Ronald Dworkin var en filosof som hade försäkringstanken som en grundval i sitt politiska tänkande (se t.ex. den relativt lättlästa boken Is Democracy Possible Here?) Han tänkte sig att vi skulle föreställa oss ett hypotetiskt scenario där vi utan att veta någonting om oss själva väljer vilken typ av fördelning av resurser vi skulle anse vara rimliga. Till skillnad från t.ex. John Rawls (som hade liknande utgångspunkter) trodde Dworkin inte att vi skulle komma framtid en garanti att de som hade det sämst i samhälle skulle ha det så bra som möjligt, utan han ansåg att vi nog skulle enas om att försäkra oss mot olika svårigheter i livet, och finansiera det med skatter. Detta är något som inte säger något bestämt om ekonomiska förhållanden mellan olika grupper (som Rawls i viss mån gör), och den respekterar kanske mera det personliga ansvaret hos individen.

Troligen skulle många svenskar kunna ställa sig bakom en liknande tanke. Om vi inte visste hur våra egna liv skulle gestalta sig, så skulle vi nog vilja se till att vi är försäkrade för vissa eventualiteter. Allt naturligtvis beroende på vilken ekonomisk nivå man uppnått. Dworkin är noga med att påpeka att det gäller att avsätta en viss procent av välståndet till socialförsäkringar - teorin handlar som sagt inte om ekonomisk utjämning som något gott i sig. En måttfull, men inte alltför torftig, ersättning i fall av t.ex. sjukdom och arbetslöshet tror jag hur som helst att de flesta skulle kunna ställa sig bakom, givet att de inte s.a.s. fått förhandsinformation om hur deras egna livslotter kommer att falla ut.

Man kan däremot fråga sig om människor hypotetiskt sett skulle komma fram till den byråkrati (och dylikt) som på många sätt har utvecklats kring socialförsäkringarna idag. Att t.ex. skyfflas runt på åtgärder som upplevs som meningslösa för den som är arbetslös, eller att betraktas som arbetsförmögen (och inte berättigad till sjukpenning) såvida man inte ligger flämtande framför dödens portar, är troligen inte principer som någon skulle komma fram till om de inte själva visste hur stor chans de hade att bli arbetslösa eller sjukskrivna. Om det är lätt för de flesta att enas om rimligheten i skattefinansierade socialförsäkringar, varför är det så svårt att enas om att man ska bemötas med värdighet när man tvingas använda sig av dem?

Så kanske en fråga till partiledarna i den kommande valrörelsen borde lyda: "hur skulle du vilja bli bemött om du blev sjuk eller arbetslös? Med värdighet och respekt eller med blåslampa och skamlös paternalism?" Jag skulle vilja se den politiker som utan darr på rösten väljer det sistnämnda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar