tisdag 10 juni 2014

Justitieministern prioriterar hämndlystnad framför förebyggande

Huvudalternativen när det gäller synen på straff är i allmänhet två stycken: straff som hämnd eller straff som förebyggande mot vidare brott. Justitieminister Beatrice Ask tycks (i en debattartikel i SvD) placera sig i det första lägret. Hon skriver: "Syftet med att skärpa straffen är inte att straffen ska framstå som mer avskräckande. Straff ska motsvara det allvar och den kränkning som brottet faktiskt har betytt för den drabbade och för samhället i övrigt".

För mig framstår detta som en primitiv straffteori. Man föreställer sig att det en slags kosmisk ordning återställs genom att man tar öga för öga, tand för tand. Eller förresten: en öga för öga-teori vore en aning mera konsekvent än Asks teori, eftersom det är relativt enkelt att utröna det rätta straffet - en person som dödat ska dödas, en person som stulit 1000 kr ska få 1000 kr stulna från sig själv (efter att först ha betalat tillbaka de första 1000 kronorna, får man förmoda). Ask däremot verkar anse att man kan finjustera den hämnd-baserade skalan för att återställa den kosmiska rättvisan. Straffen skärps för grov misshandel t.ex., men hur vet vi att tio års fängelse istället för fem är den "korrekta" hämnden för grov misshandel?

Om vi tar den avskräckande teorin för straff så kan vi åtminstone (mer eller mindre) vetenskapligt observera vilka strafflängder som tycks avskräcka från brott i framtiden. Denna teori är dock framåtblickande: den syftar till att färre ska drabbas av kränkningar i framtiden, medan hämndteorin är bakåtblickande: den ska ge brottsoffren ett slags lättnad i sina hämndbegär. Man måste dock fråga sig hur "effektiv" en hämndbaserad lagstiftning är. Ett brott kan aldrig göras ogjort genom simpel hämnd - den enda nettoeffekten är att offret (och/eller dess närstående) mår en smula psykiskt bättre (om de nu faktiskt gör det). Straff som bygger på avskräckning ser å andra sidan till att färre människor hamnar i denna offersituation över huvud taget.

Det mest tillspetsade fallet är kanske mord. Inget straff kan göra så att den döda människan kan bringas tillbaka, och den döda personen kan själv inte ha någon glädje av någon upprättelse (liksom hen inte kan beklaga sig över den situation hen nu har hamnat i - eftersom personen inte längre existerar). För mig är det således uppenbart att straffen för mord endast bör handla om framåtsyftande aspekter: hur ser vi till att människor i framtiden besparas det lidande som det innebär att förlora någon de håller av eller att behöva vara rädd för att bli överfallen och dödad. 

Man bör således besinna sig när det gäller längden på straffen och inte falla till föga för sin primitiva hämndinstinkt, och istället fundera på vilka straff (och förebyggande åtgärder) som förhindrar framtida brott. Och detta har ingenting att göra med att försöka beräkna var olika brott hamnar på en allvarlighets- och kränkningsskala. Det handlar om empiriska observationer och jämförande studier av straffskalor och brottsfrekvens i olika system. Men sådant kan självklart vara svårt att föra fram bland vissa väljargrupper. Vad Ask gör är i själva verket att på ett mycket "populistiskt" sätt vädja till en av de mest primitiva instinkterna hos människan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar