söndag 27 juli 2014

Den enskilda handlingens trubbighet

Upprördhet över dålig djurhållning är något som hörs ofta. När det gäller dansk djurhållning så har ibland känslorna varit så upprörda att vissa handlare bojkottat kött därifrån. Detta gäller dock vissa enstaka butiker; de stora kedjorna har inte tagit några centrala beslut om bojkott - vilket inte är så underligt, eftersom efterfrågan på billigt kött fortsatt är stort, trots debatten om djurhållningen. Köttimporten från Danmark har i själva verket ökat med 13 procent under årets första månader, om man ska tro den statistik som Sveriges Radios webbsida skriver om idag.

Är det alltså så att det endast är en mycket liten majoritet som tar upprördheten om t.ex. rutinmässig svanskupering så långt att de bojkottar köttet ifråga? Är alla andra helt likgiltiga för hur djuren behandlas? Jag tror svaret på den senare frågan är nej. Men priset på köttet är alltid en faktor sm måste vägas in i dessa beslut. Människan är i grunden en "svag" varelse: man har en uppfattning om vad man anser vara rätt, men olika omständigheter får en att ändå handla på annat sätt, även om man själv anser att man på något plan gjorde något orätt. Därför är bojkott ofta ett mycket trubbigt instrument, i synnerhet om plånboken ställs mot samvetet.

En parallell kan dras till välgörenhet. Om vi inte hade någon statlig hjälp till fattiga över huvud taget så kan man räkna med att understödet inte skulle komma i närheten av de nivåer som delas ut i rik välfärdsstat. Detta trots att många medborgare fortfarande skulle anse att det är rätt att alla sjuka, arbetslösa, pensionärer etc. ska ha en dräglig tillvaro. Problemet skulle återigen vara att när beslutet att ge ligger hos enskilda människor så skulle ängeln på vår ena axel bråka med djävulen på den andra (som det brukar se ut i tecknade filmer). Ofta är det vår egen bekvämlighet och njutningslystnad som vinner på bekostnad av det vi själva "idealt" sett anser vara det rätta.

Men om man lyfter upp sådana frågor på lagstiftningsnivån så blir läget ett annat. Ju mer jag kan vara säker på att inte endast jag tar mig i den moraliska kragen och gör det rätta, desto mer benägen är jag nog att faktiskt göra det rätta. En tia i en tiggares kopp kan verka som en droppe i havet; då kan man lika gärna avstå. Om man däremot vet att alla Sveriges skattebetalare ger en tia till en gemensam pott som i sin tur kan användas till en mera rationell och systematisk bekämpning av fattigdomen, så är nog de flesta benägna att ge inte bara en tia, utan mycket, mycket mer. Likaså om beslutet att köpa eller inte köpa danskt kött flyttas över till politiken (förbjuda köttet eller införa tullar) så känner vi att vi kan göra det rätta utan den "frestelse" det innebär att få några extra kronor över i plånboken efter besöket i matbutiken.

Vill man åstadkomma stora saker här i världen så är vanligtvis inte enskilda beslut den rätta vägen. Sådant kan bara lyckas om en riktigt massiv opinion snabbt blommar upp och upprätthålls genom starka folkrörelser. För det mesta tror jag att vi behöver kollektivt bindande beslut, genom statens och demokratins förmedling. På den öppna demokratiska arenan kan vi i lägre grad ta med oss den småaktiga lilla djävul som vill få oss att strunta i att göra vår lilla del i projektet att göra världen bättre. Och att flytta moraliska frågor till den politiska arenan är troligen mera trivsamt, rent socialt, än att gå runt och anklaga enskilda människor för att de gör det mänskliga misstaget att sätta sig själv främst när de ska sätta ihop sin hushållsbudget.

1 kommentar:

  1. JAg tror att det behövs både och den enskilda och den statliga åtgärden för att få bukt på problem som du nämner. Det som är en fråga är varför vi är så svag vi människor och hur vi prioriterar saker emot varandra....
    Det går inte alltid att förbjuda eller lagstifta om allt för att vi människor måste inse saker och prioritera om...

    SvaraRadera