söndag 13 juli 2014

Den liberala och den kollektivistiska feminismens dilemman

Igår publicerade DN en kolumn av Lena Andersson med rubriken "Könsrollerna är roten" - ett mycket intressant inlägg i feminismdebatten, som jag dock inte tror kommer att röra om så mycket. Andersson förespråkar nämligen en typ av feminism som är ganska impopulär just nu - d.v.s. det slags feminism som vill göra människan fri, i bemärkelsen mindre formad av de roller som ens omgivning inpräntar, och som anser att män och kvinnor i grunden är i stort sett lika och har samma kapacitet att utnyttja denna frihet för att bli individer och inte representanter för ett genus.

Andersson anser att Feministiskt initiativ "har helt rätt i att jämställdhetsanalysen måste börja i könsrollerna och de genusnormer som fungerar som armeringsjärn", ty dessa "armeringsjärn" förhindrar människors "emancipation" som individer. Och denna emancipation handlar för Andersson om att förkasta idén om att "könsrollerna är oföränderligt sprungna ur biologin". Mellan raderna framkommer ett ideal om den autonoma individen som tänker fritt och självständigt och inte formas av sin miljö.

Hon tycks dock inte hålla med FI om att politiken har en stor rolla att spela för denna emancipation. Problemet är nämligen att "analysen av tingens nuvarande ordning alltför ofta hos kollektivistiskt lagda ideologier leder till och frammanar just det skillnadstänkande och den specialbehandling som behöver göras upp med". Jag läser Andersson som att hon menar följande: politik som aktivt siktar till att omfördela resurser, makt och dylikt mellan könen gör inte att upptagenheten av könsroller minskar. För henne "bryts" istället "genusnormerna successivt av otaliga medvetna handlingar i det som utgör livet".

Det är sålunda två typer av feminism som står mot varandra: den ena säger att politik och resursöverföringar som gynnar kvinnor per definition är feministiska, den andra säger att könsroller bör brytas ner genom individuella handlingar som successivt omformar kulturen. Den sistnämnda linjen är en slags liberalfeminism, som i princip hävdar att statens roll i det hela handlar om att garantera samma formella rättigheter åt båda könen, med tillägget att individer i alla sociala sammanhang bör sträva efter att bekämpa könsrollstänkande. Här är förstås dilemmat att de flesta liberaler ställer upp på det första ledet, men betydligt färre på det senare (de anser istället att om folk väljer att leva enligt bestämda könsroller så är det inget vi bör klaga på). Hur ska man då som feminist se på situationen om man lever i ett liberalt samhälle där könsroller och genusroller fortsätter att vara cementerade (eller förändras i en hopplöst långsam takt)?

Ett annat dilemma med Anderssons "radikala" liberalfeminism är att den "kollektivism" hon beklagar när det gäller jämställdhetspolitik inte nödvändigtvis behöver leda till kollektivistisk politik som sker av andra skäl. Man kan mycket väl anse att FI:s politik har vissa fördelar trots att den bygger på vad man anser är en felaktig feministisk analys (t.ex. kan förkortad arbetstid förespråkas på helt andra grunder än den feministiska). I den mån som feminism handlar om att bekämpa cementerade könsroller så är jag benägen att hålla med Andersson om att det i första hand inte är en politisk uppgift, men om man man vill förkasta "kollektivism" i allmänhet (vilket Andersson troligen vill göra) så måste det ske med andra argument.

Dessutom måste man ha ett svar på vad man ska göra om man lever i ett samhälle där formell jämställdhet råder mellan könen, men där ändå inget händer på könsrollsfronten. I sådana fall finns det nog saker politiken kan göra, men det gäller att man i så fall inte glider ner i skillnadstänkandet igen - att t.ex. med politiska medel höja löner för kvinnodominerade arbeten kan mycket väl vara kontraproduktivt om man vill motverka cementerade idéer om vilka arbeten som är kvinnliga och manliga. Här kan man förstås återgå till den "biologistiska" synen och säga att kvinnor rent genetiskt passar för vissa yrken, och då är det inte mer än rätt att man höjer lönerna i deras yrken, eftersom det vore orättvist att kvinnor i jämställdhetens namn skulle behöva söka sig till arbeten som de är determinerade att trivas sämre med. Men om det är en sådan typ av feminism man förespråkar så bör man vara öppen med det - och det är på denna punkt många svenska feminister är oklara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar