torsdag 3 juli 2014

Utilitaristiskt slaveri - invändningar mot en invändning

En invändning man kan få höra mot utilitarismen är att den, åtminstone i teorin, kan tillåta vissa ojämlikheter som intuitivt verkar absurda. Man kan t.ex. tänka sig att det finns en liten grupp i samhället som blir så extremt lyckliga av att få vissa tillgångar att utilitarismen skulle kräva att resten av mänskligheten endast arbetar för att tillhandahålla denna grupp med det som gör dem lyckliga. Om vi ska förenkla det kan vi tänka oss fem individer (A, B, C, D och E) och två scenarion. I scenario 1 är lyckonivåerna 4,4,4,4,4 (sammanlagt 20) och i scenario 2 är nivåerna 1,1,1,1,17 (sammanlagt 21). Utilitarismen tycks alltså kräva att scenario 2 förverkligas eftersom den erbjuder största möjliga lycka.

Detta sätt att resonera biter dock knappast på utilitarismen (åtminstone inte den typ av utilitarism jag förespråkar). För mig är det nämligen svårt att föreställa mig hur en individ skulle kunna vara sjutton gånger lyckligare än någon annan. Njutning kan knappast betraktas som något man gränslöst kan addera för en och samma individ, särskilt om man betraktar en människas lyckonivå som en helhetsbedömning över en viss tid. Vissa stora njutningar går helt enkelt bara att uppleva under mycket korta stunder med långa intervall emellan och vi kan knappast (t.ex. när vi ska göra politiska avgöranden) bedöma en persons lyckonivå på basis av sådana kortvariga kickar.

Om vi alltså tänker oss helhetsbedömningar av människors lycka så är det rimligare att ha en skala med ganska få steg med ett minimum och ett maximum. Man kan betrakta det som människans kroppstemperatur (vilket i sig är en rimlig parallell, eftersom lyckokänslor också är ett fysiologiskt fenomen som skiljer sig extremt lite mellan olika individer). Likväl som det finns en kroppstemperatur där det helt enkelt inte är möjligt att höja den mer (utan att man dör), så finns det tillstånd där vi kan konstatera att en människa knappast kan bli mycket lyckligare (eller olyckligare). Rimligast vore nog att bedöma lycka i en skala mellan 1 och 5 eller liknade, där de flesta människor ligger på 2, 3 eller 4 (men där 1 och 5 inte heller är särskilt ovanliga).

Det exempel jag tog upp i början hamnar sålunda i annan dager. Utilitarismen kan knappast förespråka att en stor del av mänskligheten ska vara slavar för en liten klick av människor som till följd av detta system har så höga lyckonivåer att systemet därmed blir moraliskt riktigt. Sedan kan man också tillägga att om det vore möjligt med gränslös lycka hos enskilda individer (vi kan t.ex. tänka oss att utomjordingar med helt andra fysiologiska förutsättningar när det gäller njutning bosätter sig hos oss) och den teoretiska invändningen således skulle lyckas, så skulle denna absurda fördelning knappast gå att genomföra i praktiken ändå, givet att vi i första hand bör vara demokrater, och endast i andra hand utilitarister (vilket är min egen övertygelse).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar