lördag 23 augusti 2014

Den enkla majoritetens tyranni

Vi väntar alla med spänning på att se om det förestående riksdagsvalet kommer att ge egen majoritet åt något av de politiska blocken. Om vänsterblocket får 175 mandat av 349 så kan de sätta igång och ändra lagar som den borgerliga regeringen klubbat igenom under sin tid vid makten. Det finns dock många politiska tänkare som ansett att det inte borde vara så enkelt; att en enkel majoritet inte borde räcka för att genomföra ny lagstiftning (åtminstone inte när det gäller "viktiga" beslut). Och i realiteten finns många stater - vilka anses fullt demokratiska - där enkelt majoritetsstyre inte råder. I USA t.ex., kan presidenten lägga in sitt veto mot lagstiftning, varpå det krävs två tredjedels majoritet i kongressens båda kamrar för att kringgå vetot (och detta kringgående sker ganska sällan). Ekonomen Gordon Tullock (prominent inom public choice-kretsar) har en gång föreslagit att presidenten bör lägga i sitt veto mot alla lagförslag så att USA i praktiken skulle bli en stat där det alltid krävs två tredjedels majoritet för att ändra på något.

Ett system som alltid kräver kvalificerad majoritet kan man kalla ett konservativt system, även om man då inte menar konservativ i en "substantiell" mening (d.v.s. en ideologi med bestämt innehåll). Systemet skulle vara konservativt i den mening att det alltid gynnar status quo, oavsett vad det råkar vara. Om vi hade haft ett system med kvalificerade majoriteter (låt oss säga 2/3-majoritet) i Sverige och den borgerliga alliansen under sin tid haft två tredjedelar av mandaten så skulle allt de genomfört bli baslinjen, den status quo som skulle ha ett gynnat läge. Det skulle nu inte räcka med en enkel majoritetsseger i valet för vänsterblocket för att genomföra något väsentligt. De skulle behöva 67% av rösterna. Men man kan självklart tänka sig det omvända, d.v.s. att socialdemokraterna (stödda av vänstern) hade haft det massiva 67-procentiga stödet när de byggde upp alla välfärdsstatliga institutioner, vilket skulle göra det oerhört svårt för en borgerlig regering att ändra särskilt mycket.

Huruvida man bör stödja två tredjedels majoritet beror sålunda väldigt mycket på när man inför det. Om man ska vara opportunistisk så ska man självklart förespråka det just efter att man själv genomfört stora samhällsförändringar som man vill göra det svårt för motståndarna att förändra. Vad jag vet så har sådana röstregler dock aldrig (i modern tid) föreslagits i Sverige - troligen eftersom alla vet att det är näst intill omöjligt att samla en majoritet över sisådär 57% utom i vissa enskilda frågor där det råder i det närmaste konsensus. Men i den internationella teoretiska litteraturen kring demokrati lever alltjämt idén om kvalificerade majoriteter kvar. Det kommer aldrig att saknas författare som räds det som brukar kallas majoritetens tyranni.

Ett exempel på denna aversion mot enkel majoritet är Bryan Caplan, som i sin bok The Myth of the Rational Voter (från 2006) hävdar att majoritetsstyret måste inskränkas p.g.a. människors okunnighet - främst om ekonomi. Eftersom - hävdar han - det inte finns något positivt med handelshinder, så kan inte okunniga människor som tror att positiva sidor faktiskt finns få hindra de mera kunniga människorna från att skriva under frihandelsavtal. Caplan överväger t.ex. den gamla idén om att högre utbildade människor ska ha högre röstantal, vilket i praktiken innebär att om de outbildade vill genomföra något så måste de samla en kvalificerad majoritet, medan de högutbildade kan genomföra saker utan att ens ha en enkel majoritet.

Personligen tycker jag att (nästan) alla idéer om att hindra "majoritetens tyranni" bör tillbakavisas. Vad kritiker av (enkelt) majoritetsstyre menar när de använder ordet "tyranni" är i realiteten "politik som jag ogillar", inte tyranni i egentlig bemärkelse: godtycklig rättsskipning, undertryckande av yttrandefriheten, massiv korruption o.s.v. Och rent filosofiskt har jag aldrig stött på något argument för kvalificerade majoriteter som verkar någotsånär lyckat (med undantag för ett numera ganska ovanligt argument som handlar om [proto]empiriska resonemang om statens stabilitet). Caplans argument t.ex., faller för att han försöker reducera all lagstiftning till rena kunskapsfrågor. I princip alla politiska frågor innehåller dock värderingar och avvägningar baserade på normativa principer. Visst kan människor missta sig om faktafrågor, men det är svårare att argumentera för att de kan göra det i värderingsfrågor (åtminstone försöker Caplan inte göra det).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar