fredag 17 oktober 2014

Leder enhällighet till frihet eller tyranni?

Om man söker största möjliga frihet i sociala sammanhang så tycks ett krav på enhällighet säkra detta. Ett fritt handelsutbyte t.ex., kan inte bli av såvida inte 100% av parterna är överens om villkoren, likväl som en överenskommelse bland 11 vänner att bilda ett fotbollslag inte kan förverkligas utan enhällighet bland de inblandade (vi förutsätter här att någon som faller för grupptryck och dylikt i själva verket ska anses som fri och otvingad). Utsträcker man detta till alla beslut, även sådana som brukar räknas som "politiska", så uttrycker enhällighetskravet ett anarkistiskt ideal. Ingen behöver m.a.o. tvings göra något som man inte explicit har gått med på. Den (negativa) friheten för individen tycks vara maximerad.

Om man däremot överför enhällighetskrav till ett traditionellt politiskt sammanhang så tycks man få motsatsen: största möjliga tyranni - med undantag för den politiska församlingens första generation. För vissa kan det låta rimligt att om ett antal människor samlas för att grunda en stat så behålls största möjliga frihet om man stipulerar ett enhällighetskrav för all lagstiftning. Om man från början antog lagarna A, B och C med enhällighet så tycks dessa lagar vara helt legitima samtidigt som ingens frihet är kränkt, eftersom alla de facto har gett samtycke till lagarna. Frågan är dock hur läget är efter - låt oss säga - hundratrettio år. Vi kan anta att ingen av dem som gett samtycke till A, B och C fortfarande lever. Samtidigt skulle det kunna vara fallet att 99% av de levande (som alltså aldrig samtyckt till dessa lagar) skulle vilja modifiera A och B, medan 1% skulle vilja behålla dem som de är. I det fallet skulle lagarna ändå inte kunna ändras, eftersom lagstiftningen bygger på enhällighet.

Enhällighet tycks alltså vara en tvivelaktig idé inom politisk filosofi, såvida man inte är fullt konsekvent och blir anarkist. Men appliceras tanken på en politisk konstitution så tycks man få motsatsen av det man var intresserad av, d.v.s. största möjlig frihet i betydelsen aktivt samtycke till samhällets regler. I själva verket tycks enkelt majoritetsstyre vara den metod som säkrar största möjliga samtycke kring lagarna (i en icke-anarkistisk ram). Om vi - som i det ovanstående exemplet - står inför att avskaffa lagen C så tycks mesta möjliga samtycke inte säkras om vi kräver t.ex. 2/3-majoritet för lagstiftning, eftersom vi skulle kunna få ett läge där 65% vill avskaffa lagen med 35% vill ha den kvar. Det alternativ som ger största möjliga samtycke (avskaffa C) skulle m.a.o. inte genomföras, vilket dock skulle vara fallet om det räckte med 50% plus en röst för att avskaffa C.

Sedan kan man förstås undra om det över huvud taget skulle kunna finnas några lagförslag som skulle kunna klubbas igenom med enhällighet, eller om någon politisk konstitution skulle kunna skapas på det sättet, bortsett från stater med något hundratal invånare eller så. I det senare fallet skulle det också - i konsekvensens namn - krävas en folkomröstning (med enhällighetskrav) kanske var 30:e år för att se till att alla som då lever ger sitt samtycke till konstitutionen. Det skulle sannolikhet bli ganska kortlivade stater med detta system.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar