måndag 19 januari 2015

Rikedom som maktmedel

Ett intressant inslag i P1:s program Studio ett idag diskuterade stigande rikedomsklyftor i världen (åtminstone om man ska tro Oxfam). Medan Agneta Berge (ekonom på LO) främst menade att de stora ekonomiska klyftor är ett makt- och demokratiproblem, så ansåg den liberale debattören Fredrik Segerfeldt att idén om att pengar kan köpa makt är en "marxistisk" vanföreställning.

Att man diskuterar ojämlikheterna i makttermer är mycket intressant och det ter sig som mera fruktbart än att hävda att ojämlikheterna i förmögenhet i sig är orättvisa eller omoraliska, vilket allt färre tycks göra. Om man inte ser ojämlikheten i sig som något orättvist så blir frågan t.ex. om man kan tänka sig ett samhälle där de fattiga skulle ha det bättre - i absoluta termer - än i det nuvarande, och om man skulle kunna åstadkomma detta genom mera ekonomisk utjämning. "Kapitalisten" skulle troligen hävda att det inte går att tänka sig förbättringar för de sämst ställda utan fortsatt liberalisering av marknaden, medan "socialisten" hävdar motsatsen. Detta är dock en fråga (en i stort sett empirisk sådan) som jag inte ska gå in vidare på.

Däremot är det intressant att fråga sig om Segerfeldt har rätt i att det inte går att köpa sig makt. För många ter det sig nog en smula märkligt att hävda att diskursen om politiska möjligheter inte skulle kunna påverkas av kapitalstarka grupper. Att nå ut med sina idéer - speciellt om man vill nå in i maktens korridorer med dem - är inte gratis. Segerfeldt försöker vederlägga tesen att pengar är lika med makt med att inga rika svenska företagare lyckades hindra ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i Sverige. Samtidigt är det svårt att tänka sig att den svenska politiska diskursen inte påverkats av den ideologiska offensiv som näringslivet satte igång under 1970-talet (t.ex. genom tankesmedjan Timbro).

Frågan om vilken politik som är möjlig handlar i mycket om att framställa olika alternativ som trovärdiga. Den som har gott om pengar har stora möjligheter att få just ens egna favoritalternativ att framstå som mest trovärdiga (och i någon mån som mera moraliskt högtstående). Att man sedan inte vinner kampen helt och fullt betyder knappast att ens pengar inte spelade någon roll i idékampen. Wallenberg och kompani lyckades inte hindra socialdemokraterna att styra 1932-1976, men är det troligt att den socialdemokratiska politiken skulle sett likadan ut om det inte hade förekommit några påtryckningar från kapitalstarka intressen (och omvänt, skulle den borgerliga alliansens politik sett likadan ut utan fackföreningsrörelsens närvaro i debatten)?

1 kommentar:

  1. Jag antar att socialdemokratins steg åt vänster i slutet av 1960-talet gjorde det lättare för storföretagen att ta steget över till höger. Socialdemokratin missgynnade ju knappast de rika företagarna under folkhemsbygget, men när de verkade dras mer vänsterut med hårdare vänsterretorik och mindre åt det socialliberala hållet, så tror jag att samarbetet blev svårare...

    SvaraRadera