onsdag 11 februari 2015

Medfinansiering i vården

Medfinansiering i vården innebär att man som enskild patient kan betala extra för att få bättre behandlingar och tjänster, t.ex. en dyrare hörapparat eller dyrare lins vid gråstarrsoperationer. Sådana exempel har redan förekommit i vården i Sverige, men det har även funnits tankar om att kunna betala extra för eget rum, bättre mat o.s.v.

Emellertid har Statens medicinsk-etiska råd (SMER) nu avvisat medfinansiering av etiska skäl. De anser inte att det är acceptabelt att man ska kunna köpa sig till extra kvalitet i den offentliga vården. Jag har inte läst deras skrift i ämnet, men det rapporteras (t.ex. i Läkartidningen) att SMER anser att medfinansiering strider mot principen om allas rätt till vård efter behov. Dessutom ser de en risk i att medfinansiering blir en utväg för landsting med ekonomiska problem (d.v.s. i förlängningen en sänkt ambitionsnivå för "basutbudet").

Det verkar här som vi ser två olika slags argument: ett principiellt rättviseargument och ett empiriskt sluttande-plan-argument. Ur utilitaristiskt perspektiv (det perspektiv som jag föredrar) är det svårt att se något negativt i medfinansiering som teoretisk idé. Vi är alla medvetna om att vården har begränsade resurser och att ett basutbud till alla inte kan sträcka sig hur långt som helst vad det gäller kvalitet. Om man utöver ett relativt gott basutbud ger extra tjänster till dem som kan betala är det svårt att se hur det skulle kunna leda till en situation som blir sämre totalt sett (förutom ifall avundsjukan är extremt hos dem som inte kan betala).

Om vi däremot ser en situation där man tar medfinansiering som en ursäkt för att försämra basutbudet så blir läget ett annat. Om många människor p.g.a. brist på resurser kommer att sakna den vård de behöver för att fungera tillfredsställande i vardagen så hamnar vi i en sämre situation, moraliskt sett. Frågan är alltså om det är möjligt att tillåta medfinansiering och samtidigt hålla ett hyggligt basutbud på (offentligt finansierad) vård, eller om man tror det är oundvikligt att politiker i praktiken kommer att använda principen på ett "felaktigt" sätt.

Men teoretiskt sett har jag svårt att se att medfinansiering skulle vara särskilt annorlunda från den princip som råder när det gäller vår materiella grundtrygghet. Vi har bidragssystem som gör att alla medborgare kan leva ett någorlunda värdigt liv (även om rum för förbättringar självklart finns). Vill man ha bättre materiell kvalitet på sitt liv får man lägga till egna resurser (t.ex. sparkapital eller pengar intjänade genom arbete). Det är svårt att se varför vård och dylikt skulle behöva vara annorlunda, alltså givet den goda grundstandard som man kan kräva i en rik välfärdsstat.

Om vi däremot skulle ha principen att kvaliteten i vården inte kan förbättras för någon utan att alla har rätt till denna förbättring så tror jag det blir svårt att föra vårdkvaliteten framåt utan mycket stora kostnadsökningar (eller mycket långa köer), precis som att det skulle vara svårt att öka vår allmänna levnadsstandard om alla ökningar i levnadsstandard måste komma alla till del som en rättighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar