tisdag 10 mars 2015

Att bedöma konsekvenser opartiskt

Många moraliska perspektiv kräver att vi ibland gynnar andra människor på vår egen bekostnad (det främsta undantaget torde vara libertariansk rättighetsfilosofi, där all uppoffring måste vara frivillig). En konsekvensetik t.ex., är oftast inte egoistisk, utan kräver att alla konsekvenserna för alla som berörs av en handling undersöks. Det är härvidlag oväsentligt om den som utför handlingen kan råka ut för vissa negativa konsekvenser ifall det är den handling som för alla inblandande sammantaget har bäst konsekvenser. I många fall ter sig detta troligen ganska rimligt. Betrakta följande exempel, anfört av Roger Crisp (i Reasons and the Good):

Du står framför två dörrar. Om du inte går in genom någon av dem kommer du att få en mycket smärtsam elstöt. Om du går in genom dörr A kommer du att uppleva ett smärre sting i ditt ben. Om du går in genom dörr B händer ingenting med dig, men någon icke närvarande främling kommer att få en mycket smärtsam elstöt.

Många skulle troligen välja dörr A, med tanke på den lindriga smärta man själv behöver utstå. Men hur blir det om man ökar smärtan man åsamkas i dörr A. Crisp ber oss t.ex. att tänka oss att man får en stöt som är mindre smärtsam de "extrema" stötarna, men ändå fullt kännbar och starkt obehaglig. Här anser Crisp att det inte kan krävas av oss att välja dörr A, trots att ännu större smärta för främlingen kan undvikas genom att välja den. Orsakerna är dock en smula oklara, men det har något att göra med det faktum att den agerandes välbefinnande är just ens eget och att det måste spela roll i sammanhanget.

Uppenbarligen finns här någon brytpunkt när ens eget välbefinnande blir relevant - en brytpunkt som i detta fall ligger någonstans mellan det smärre stinget och den starkt obehagliga stöten. En helt opartisk och icke-egoistisk moralteori skulle förstås endast tillåta att man väljer dörr B så länge den egna smärtan (genom att stanna eller gå in genom dörr A) överstiger den smärta främlingen skulle få. (Om smärtan är exakt lika stor för dig själv som för främlingen kanske den totala opartiskheten skulle kräva att man singlar slant om valet, såvida man inte har ett socialt "kontrakt" som säger att man alltid ska välja samma dörr vid upprepande av samma situation.)

Jag skulle nog själva vilja ställa mig på den opartiska ståndpunkten - i princip. Ur moralisk synvinkel kan jag inte ge mitt eget välbefinnande högre vikt än andras, bara för att det är mitt eget. Men i praktiken tror jag att vi ändå har skäl att gynna oss själva i fall där vårt eget välbefinnande väsentligt hotas, trots att någon annans välbefinnande hotas till större grad av vårt handlande. I en värld där alla alltid var opartiska skulle jag aldrig behöva gynna min själv, eftersom jag skulle veta att alla andra skulle ta lika hänsyn till mig när deras handlingar involverar mig. Så fort någon bad mig om en favör, och fallet är att min förlust skulle vara mindre än den andras vinst (i lycka), så skulle det vara helt oproblematiskt för mig att ge denna favör, eftersom jag skulle veta att jag skulle bli gynnad av någon annan så fort jag behövde en favör. Tyvärr lever vi dock inte i denna opartiska värld. Jag kan inte skänka bort alla mina pengar till välgörenhet, ty när jag sedan står utan pengar kan jag inte lita på att någon annan kommer att ge nya pengar till mig för att klara mitt uppehälle.

Och troligen kan vi aldrig nå så långt som till total opartiskhet, med tanke på att det alltid kommer att finnas kvar ett osäkerhetsmoment gällande andra människors handlande i enlighet med det sociala "kontraktet". Min egen smärta kan jag däremot alltid (eller för det mesta) ha full kunskap om. Däremot tror jag att vi alla kan bestämma oss för att ta vissa små smärtor om vi vet att våra uppoffringar leder till mera märkbara ökningar av välbefinnandet hos någon annan. Och här är den koordination som politiska lösningar kan erbjuda av stort värde. Att t.ex. som relativt välbärgad person betala en blygsam del av sin inkomst i skatt till fattighjälp ter sig som rimligt, men att betala all sin inkomst i skatt för att sedan hoppas på att den allomfattande opartiskheten/altruismen sedan ger mig i bidrag allt jag behöver vore nog att sätta den mellanmänskliga tilliten alltför mycket på prov. I principernas utopi funkar det kanske, men i praktikens verkliga värld funkar det inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar