fredag 20 mars 2015

Feministens plikter enligt Wollstonecraft

Plikter kan i huvudsak vara av två slag: negativa och positiva. Om du har en negativ plikt så åligger det dig att avstå från att göra saker, t.ex. att skada andra människor, medan en positiv plikt kräver att du aktivt gör saker, t.ex. att skänka pengar till fattiga. Exakt vilka plikter man har beror sedan på vilken övergripande moral man är anhängare av, liksom tankar om huruvida plikten bör lagfästas eller ej.

Vilka plikter har man då att främja jämlikhet mellan könen? Många hållningar är möjliga: för det första har vi frågan om man har sådana plikter över huvud taget; sedan huruvida dessa plikter ligger på det privata planet eller om det endast gäller att genomföra politiska reformer. Därefter kan man fråga om kvinnor och män har samma plikter och huruvida dessa plikter är negativa eller positiva. Det finns således ett otal möjliga kombinationer här.

Mary Wollstonecraft (1759-1797) - en av feminismens största klassiker - får nog sägas inta en hållning som inte är särskilt populär i dagens jämställdhetsdebatt. Hennes verk A Vindication of the Rights of Woman genomsyras av tanken att män till största delen har negativa plikter - främst att sluta utestänga kvinnor från utbildning, politik och dylikt - medan kvinnor har ganska krävande positiva plikter - att anamma en livsstil som går på tvärs med den "kvinnlighet" som männen enligt Wollstonecraft konstruerat för att passa dem själva. Dessa positiva plikter hävdas till den grad att åtminstone en kommentator kallat Wollstonecraft för anhängare av en "feministisk misogyni" (S. Gubar, "Feminist Misogyny: Mary Wollstonecraft and the Paradox of...", Feminist Studies 1994).

Hur kan man då rent intellektuellt nå fram till detta slags feminism? Svaret tycks ligga både i Wollstonecrafts starka upplysningsideal och i hennes religion. Upplysningsidealet kommer till uttryck i en ganska extrem dyrkan av lärdom och förnuft. På detta område kan män göra sin (negativa) plikt att sluta göra vetenskap och dylikt till ett privilegium för deras kön, medan kvinnor har en plikt att ta chansen att upplysa sig om de får möjligheten. För kvinnor som inte tar denna chans (utför denna plikt) tycks Wollstonecraft inte ha mycket till övers.

De som s.a.s. väljer den enkla vägen och fortsätter leva i enlighet med den "kvinnlighet" i vilken de uppfostrats går emot både upplysningsidealet och emot sin eviga själs frälsning. Det senare är ganska viktigt, ty Wollstonecraft tillstår själv att utan möjligheten till ett evigt liv skulle det ganska strävsamma människoidealet vara till ganska ringa nytta. Då kunde man lika gärna hänge sig åt de "simpla" nöjen som hon observerade att de flesta (medelklass)kvinnor sysselsatte sig med (hon är särskilt kritisk mot upptagenheten med kläder, utsmyckning och dylikt, men också mot saker som skvaller och sentimentala romaner).

Vad vi ser hos Wollstonecraft är således ett slags "moralism" som är ganska främmande för åtminstone den feminism som är mest synlig i media idag. Hennes uppmaning till kvinnor att nå jämlikhet "by reforming themselves to reform the world", ter sig nog främmande för många, då den tycks låta män komma undan ganska lindrigt. Det mesta av ansvaret tycks ligga på kvinnor - att sluta vara "kvinnliga" och bli mera som det universella förnuftsidealet - som Wollstonecraft inte har något emot att kalla ett maskulint ideal, om man med det menar ett ideal som män tagit monopol på, men som borde öppnas också för kvinnor. I den meningen anser hon att kvinnor bör bli mera maskulina.

Den största problematiken med Wollstonecrafts teori är troligen den disciplinerade strävsamhet som ligger i de plikter som hon ålägger särskilt kvinnor. Om hon nu till äventyrs har rätt i att "kvinnligheten" är konstruerad, särskilt genom uppfostran, så motsäger inte det att man faktiskt känner en viss njutning och tillfredsställelse i att leva i sin "kvinnlighet" och att det kan vara svårt att se fördelarna med att anta en helt ny livsstil som man inte omedelbart ser fördelarna med. Och särskilt om man inte kan räkna med den belöning i livet efter detta som Wollstonecraft förutsätter så blir det kanske svårt att övertyga människor till ett mera disciplinerat leverne.

Personligen tror jag dock att det ligger något i att jämlikheten mellan könen gynnas av att fler och fler kvinnor avvisar det "kvinnliga"; men en lyckad argumentation kräver nog dessutom att fler och fler män också avvisar det "manliga" - om vi med det senare inte menar det "maskulina" förnuftsideal som Wollstonecraft talar om (ty vi skulle nog alla tjäna på att bli lite mera av upplysningsmänniskor), utan snarare de rent kulturella markörerna för "manlighet". Det skulle nog gynna jämställdheten om både män och kvinnor hade dessa positiva plikter att "reformera sig själva för att reformera världen".

Men att denna strategi skulle vara enkel kan man nog inte hävda. Den kräver målmedvetenhet och ett visst försakande av det välbefinnande man kan få av att leva i sin nuvarande "identitet". Den kräver ett slags privat moralism som många är obekväma med. Då är det kanske enklare att koncentrera sig på att mildra sjukdomens (ojämlikhetens) symptom, genom olika typer av kvotering etc.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar