söndag 1 mars 2015

Moral och ryggmärgsreflexer

De flesta av oss kan nog vara överens om att kvalitén på forskning inte ska handla om slutsatsernas popularitet. Forskningsresultat inom t.ex. medicin eller naturvetenskap blir inte osanna för att "vanligt folk" anser (eller känner på sig) att de är osanna. Inom normativ forskning (huvudsakligen praktisk filosofi och politisk teori) stöter man dock ibland på detta slags invändning, d.v.s. att slutsatser ska anses tveksamma för att de alltför mycket strider mot "vanligt folks" moraliska "sensibilitet" eller dylikt. Ett exempel på detta är följande passage i Folke Tersmans introduktionsbok till moralfilosofi Hur bör du leva?:

"Nozicks teori har konsekvenser som de flesta skulle rygga tillbaka för. Exempelvis kan den användas för att legitimera ojämlikheter av det slag man finner i världens fattigaste länder. Om våra innehav är berättigade så har vi ingen skyldighet att dela med oss till någon annan, oavsett hur stort lidandet är omkring oss, och oavsett vilka som är drabbade. Det spelar exempelvis ingen roll om de lidande är barn som inte har något eget ansvar för sin situation. Många anser att detta är tillräckligt för att man ska förkasta teorin."

Frågan är om det är intressant för en filosof att diskutera vad "de flesta skulle rygga tillbaka för", och vad "många anser" etc. Likt annan vetenskap så borde normativa resonemang (även sådana aldrig kan bevisas på samma fundamentala sätt som deskriptiv vetenskap) utgå från en granskning av argumentets premisser. Klagomål som utgörs av ryggmärgsreflexer inför vad som följer av premisserna hör dock mera hemma inom politisk retorik. Det handlar då om argumentationsgrepp som brukar höra till de logiska felsluten, t.ex. hänvisningar till en ståndpunkts popularitet (argumentum ad populum) eller till lyssnarnas medlidande (argumentum ad misericordiam).

Det finns självklart tillfällen när en ståndpunkts popularitet kan vara intressant för en forskning. Det gäller t.ex. i stor grad för s.k. implementeringsforskning, som studerar genomförandet av olika policies. Det är lätt insett att det kan uppstå stor problematik om politikerna försöker införa något som är ytterst impopulärt bland folket i stort. Om det var libertarianismens implementering som Tersman ville diskutera så skulle hans popularitetsinvändning vara relevant.

I rent normativ forskning bör däremot inte ryggmärgsreflexer eller popularitetshänsyn inför slutsatser räknas som legitima invändningar. Inte heller bör man (vilket inte så sällan förekommer) försöka bygga ett argument genom att först hävda en slutsats som man t.ex. av känslomässiga skäl gillar för att sedan s.a.s. leta efter de premisser som kan leda till denna slutsats. Detta torde vara mycket vanligt i politiken, då många på skakiga (eller helt känslomässiga) grunder skaffar sig åsikter i unga år som de först senare hjälpligt försöker underbygga med mera rigorösa argument. När det senare sker så är man dock så emotionellt (måhända också socialt och/eller professionellt) bunden till sina ryggmärgsåsikter att man knappast kan låta dålig argumentation stoppa en från att hålla fast vid de åsikter man håller kära.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar