onsdag 29 april 2015

Feminismen och individens frigörelse

Vad ska feminism handla om, ifall det inte (åtminstone inte i första hand) ska handla om ekonomisk omfördelning och dylikt? Jag vill nog se feminismen som del i ett större projekt som handlar om mänsklig frigörelse, d.v.s. individens frigörelse från det kulturellt givna, det stereotypa och det förväntade. Köns- (eller genus-) aspekten av det hela gäller alltså både mäns och kvinnors strävan att slå sig fria från de bojor som bestämmer vad som är typiskt "manligt" och "kvinnligt" i det samhälle i vilket vi råkar leva.

Huvudalternativet (och kanske det dominerande alternativet) när det gäller att definiera feminism är nog mindre ambitiöst. Det går snarast ut på att resignera inför att det finns två huvudsakliga sätt att vara - ett kvinnligt och ett manligt - och att sedan se till att man inte ska få lida för att man råkar leva i enlighet med det ena eller andra. Detta är en mera bekväm hållning eftersom det inte kräver särskilt mycket ifrågasättande eller ansträngningar från ens egen sida. Man kan mera luta sig tillbaka och låta politiken sköta jämställdheten.

Möjligen är det individuella emancipatoriska projektet alltför krävande, speciellt om det innefattar frigörelse inte bara från könsroller, utan också från etniciteter och andra uttryck för grupptillhörighet (ty jag finner det svårt att inte s.a.s. köpa hela det individualistiska paketet). Den mest uppenbara kritiken handlar troligen om att människor behöver ett ankare i tillvaron - saker som helt enkelt tas för givna - och att försök till frigörelse (att leva autentiskt för att tala i existentiella termer) snarare leder till psykiskt skadlig rotlöshet o.s.v. Bättre då att låta män vara män, kvinnor vara kvinnor, svenskar vara svenskar etc.

Om den ovanstående kritiken är korrekt är således en sann individualism omöjlig, och det vore dåraktigt att definiera feminism som en strävan efter frigörelse från det "kvinnliga" (jag vet inte om det finns något motsvarande ord för mannens frigörelse från det "manliga" - ordet maskulinism tycks vara upptaget för andra ändamål). Emellertid vill jag personligen tro att individualismen är möjlig och att en värld där man ständigt överraskas istället för att ständigt få sina fördomar bekräftade skulle vara en bättre värld.

Men det kan vara att denna hållning beror på alltför mycket introspektion från min egen sida, som inte kan överföras till andra människor. Det är inte lätt för en enskild observatör att veta huruvida det är fallet eftersom människor i allmänhet sällan är tydliga med vilket läger de tillhör. Många tycks verbalt hävda individens möjligheter till frigörelse, medan de personligen i mycket lever i enlighet med en ganska tydlig kulturell mall (motsatsen förekommer nog också, men långt ifrån lika ofta). Möjligen handlar deras ideal om individens möjlighet att välja vilken kulturell mall man ska leva efter, men att det i praktiken är för svårt att sträva efter ren individualism. Och möjligen har den "vanliga" människan varken tid eller ork att staka ut sin genuint egna väg i tillvaron.

Nåväl, det frigörande projektet tycks i ganska liten utsträckning handla om politik, åtminstone vad det gäller resursfördelning mellan grupper. Det måste i grunden handla om ett eget val, exempelvis att inom en familj inte leva i enlighet med traditionella könsmönster. Att på politisk väg tvinga en familj till detta val (t.ex. genom att individualisera föräldraförsäkringen) kan man gissa är måttligt verkningsfullt när det gäller det större projektet för frigörelse. Om frigörelsen inte är önskad av individen själv är det svårt att tvinga fram den med politiska dekret. Feminismen i denna betydelse handlar mer om vad du och jag gör och hur du och jag försöker påverka vår närmaste omgivning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar