måndag 20 april 2015

Individualiserad föräldraförsäkring som feministisk revolution

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet kallar sig feministiska, men agerar inte feministiskt. Så hävdade Mikael Feldbaum för någon vecka sedan på Dagens arena. De är hycklande i sin feminism eftersom de inte driver frågan om en individualiserad föräldraförsäkring. Underförstått: vill man inte ha individualiserad föräldraförsäkring så är man egentligen inte feminist.

Frågan är givetvis av stor vikt, med tanke på att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor till stor del tycks förklaras just av de senare tar så stort ansvar för barnen i en relation (Feldbaum hänvisar till en studie från IFAU). En mamma kan vanligtvis se sin inkomstutveckling stanna av helt när hon föder barn, medan pappans inkomst fortsätter att öka i jämn takt - detta eftersom den typiske pappan tar ut betydligt mindre VAB-dagar, betydligt mindre del av föräldraledigheten och mera sällan går ner i arbetstid.

Kontentan är alltså, enligt Feldbaum: "Utan individualiserad föräldraförsäkring och kvoterade vabbdagar kan vi glömma ekonomisk jämställdhet. Det är först när arbetsgivaren på goda statistiska grunder på anställningsintervjun frågar Erik om han tänkt skaffa barn, som den feministiska revolutionen är här."

Leder dessa praktiska åtgärder med automatik till denna "feministiska revolution"? Har vi kommit till den punkt där våra könsroller är så flytande att det endast är vår snålhet som fäller avgörandet om vem som ska ha huvudansvaret för barnen? Om det är så är det givetvis fantastiskt (givet att vi kan råda bot på snålheten). Men kan inte resultatet istället bli att kvinnorna tar ut sin halva och att männen fortsätter ta ut ungefär lika lite som förr? Detta skulle måhända råda bot på en del av löneskillnaderna (eftersom arbetsgivarna antar att kvinnor kommer att vara borta något mindre än förut), men någon feministisk revolution skulle knappast vara här.

Jag skulle nog vilja reservera uttrycker "feministisk revolution" till den tid när det faller sig naturligt för männen att ta halva ansvaret för barnavården (och för kvinnorna att inte göra det). När dessa överväganden sker på grundval av ekonomiska kalkyler eller politiska diktat så ter det sig som en tämligen artificiell revolution. Jag ställer mig tveksam till att man kan uppnå feminism genom att justera socialförsäkringssystemen. En äkta feministisk revolution borde börja med en omvandling av vår gemensamma kultur (eller fortsätta den omvandling som påbörjades för några årtionden sedan, men som i mycket har gått i stå), vilket i längden troligen kommer att resultera i ekonomisk jämställdhet.

Men jag är inte helt negativt inställd till individualiserad försäkring. Om den leder till ökad ekonomisk jämställdhet är den kanske ett steg i riktning mot upplösning av våra ingrodda genusföreställningar (vilket är målet för den feminism jag förespråkar). Jag är däremot inte så pepp på en värld som ser ut precis som den gör nu, med den enda skillnaden att män och kvinnor tjänar lika mycket. Det är väl mer än så den feministiska kampen går ut på?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar