torsdag 2 april 2015

Terry Pinkard om Hegel

"Hegel är en av de tänkare som nästan alla bildade människor tror att de vet någonting om". Så börjar Terry Pinkard sin biografi om Hegel (Hegel. A Biography, 2000). Många anser sig veta att Hegel inspirerade Marx, men till skillnad mot materialisten Marx var Hegel idealist "i bemärkelsen att han ansåg att verkligheten i grunden var andlig [spiritual] och att den utvecklades i enlighet med processen tes/antites/syntes". Vidare ska Hegel ha glorifierat den Preussiska staten och hävdat att den var "Guds verk, helt perfekt och slutpunkten för människans historia", och att "Preussens alla medborgare ovillkorligt måste erkänna dess överhöghet och att denna stat kan göra vad den behagar med dem". Hegel ska ha spelat en stor roll för framväxten av nationalism, envälde och militarism med sina "kvasi-mystiska hyllnigar av vad han pretentiöst nog kallade det Absoluta".

Allt detta är dock enligt Pinkard helt fel - helt uppenbart fel. Ändå förekommer fortfarande liknade beskrivningar av Hegels filosofi i uppslagsverk och dylikt. Lyckas då Pinkard förmedla en sannare bild av Hegel? Jag har själv inte läst särskilt mycket av och om Hegel så jag kan inte direkt bedöma om Pinkards bild är mera sann än någon annan. Men klart är i alla fall att den Hegel han beskriver inte stämmer överens med den schablonbild som anfördes ovan.

Den Hegel som framkommer i Pinkards bok är knappast någon stockkonservativ person, särskilt inte med den tidens mått. Hegel hyste stor beundran för franska revolutionen och Napoleon och han önskade för egen del se en mera "rationell" världsordning i upplysningens anda. Han ansåg dock att alltför snabba reformer av samhället var dömda att misslyckas om de inte tog hänsyn till traditionella livsstilar. Han hade många kontakter med tidens liberala personligheter och på det stora hela tycks han ha velat involvera människor mera i det politiska styret och att öka friheten (även om han inte trodde att folket på hans tid var "moget" för att delta i den politiska processen enligt premissen en man-en röst).

Vad det gäller "förgudningen" av den Preussiska staten så tycks denna bild helt vara ett resultat av missförstånd och avsiktliga förvridningar. Vissa av Hegels meningsmotståndare fann det nyttigt att antyda att han hade nära band med det Preussiska styret, medan hans förhållande till makten i själva verket var mycket spänt, och speciella favörer fick han knappast. Dessutom kan man tillägga att myndigheterna mycket snart efter Hegels död gjorde allt för att försöka utradera hans inflytande på det intellektuella livet (t.ex. genom att utse den konservative meningsmotståndaren Schelling till den professorsstol som Hegels skilts från i och med sin död 1831).

Mycket av Hegels filosofi blev snabbt förvanskat och det är troligen därför han levt vidare i det allmänna medvetandet som en ytterst "mystisk" tänkare, med obegripliga eller nonsensartade idéer (särskilt analytiska filosofer har ansett det senare). vad som framkommer i Pinkards bok är dock en Hegel som sysslar med i grunden ganska konkreta ting, t.ex. att utröna varför vissa politiska reformer lyckas och andra inte, och hans ökända begrepp Geist ska snarast översättas med ett folks livssätt, identitet och föreställningar eller dylikt (och till skillnad mot den konservative Savigny ansåg inte Hegel att ett folks Geist måste accepteras för vad den är - den kan underkastas rationell reflektion). Man kan också konstatera att Hegel i början av sin bana hade ambitioner att vara en slags "folkupplysare", att skriva för allmänheten på ett lättfattligt språk. Olyckligtvis lyckades dock poeten och vännen Hölderlin övertyga honom att han borde vara mera "kompromisslös" på det språkliga området och utveckla sin egen stil och sina egna begrepp. Och Hegels filosofiska språk kan tveklöst skapa missförstånd.

Begreppen tes/antites/syntes var som sagt inte myntade av Hegel, utan av en av hans uttolkare. Det ska ge en slags bild av att historien är bunden av vissa lagar och att alla epoker innehåller vissa motsättningar som måste uppgå i en ny syntes o.s.v. Hegel var dock själv starkt emot alla tankar om några historiens "lagar". Han använde mest sin teori om Geist för att förstå historien - varför vissa kollektiva strävanden misslyckas etc. - och inte för att förutsäga framtiden. Hur människan ser på sig själv förändras ständigt och därför kan man inte dra några allmänna slutsatser om hur historien är determinerad att fortsätta.

En av de mest kända citaten från Hegel är troligen "det verkliga är det rationella, och det rationella är det verkliga", vilket ofta har tolkats som att betyda "det som är, är rätt och det rätta existerar just nu" - ett slags ärkekonservativ fras för att rättfärdiga Preussens rättfärdighet. Anledningen till att det missförstods så gott som omgående var att Hegel använde en terminologi som förutsatte kunskap om hans tidigare filosofi som de flesta läsarna inte hade. Vad han enligt Pinkard menade var att "inget kan fungera som en faktisk etisk princip ifall inte den handlande själv identifierar sig med principens skäl, ifall skälen inte kan motivera den handlande, och att rent utopiska, blott och bart ideella principer alltid kommer att misslyckas av skälet att ingen på allvar kan skriva under på dem". Kort sagt menade han att "det som räknas som rationellt är det som är effektivt".

Jag är som sagt mycket av en novis när det gäller Hegels tänkande, men jag måste tillstå att Pinkards biografi gjorde mig mera intresserad av honom. För övrigt fick jag också frågan om Hegels död utredd: det har ofta sagts att han dog i den koleraepidemi som hemsökte Berlin 1831, men med all sannolikhet dog han av en helt annan åkomma som den tidens läkarvetenskap hade svårt att särskilja från kolera.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar