fredag 15 maj 2015

Profitörernas moral (fördjupning)

När jag hävdar att profitering (i betydelsen att otillbörligt dra nytta av någon för egen vinning) är omoraliskt så kan man givetvis undra vad detta omdöme bygger på. Om ett sådant omdöme bygger på något slags känslomässig ryggmärgsreflex mot "orättvisor" så tror jag man står på en smula skakig grund. Rikedom eller ojämlikhet i sig anser jag inte vara grund för moraliskt fördömande.

Om man däremot utgår från att lidande i sig är något dåligt och njutning/välbefinnande i sig är något gott, så har man en fastare grund att stå på. Kombinerat med uppfattningen att vi har en moralisk plikt att minska lidandet och öka välbefinnandet så kommer man ytterligare ett steg på vägen. (Och detta andra steg ter sig ganska rimligt, då det vore konstigt att hävda att lidande och välbefinnande är det enda som i sig är gott respektive ont, men att vi inte bör främja det goda.)

Sålunda kan man hävda att profitören som gör stora vinster genom att utnyttja människor i svåra situationer handlar omoraliskt. Detta eftersom vinsterna i totalt välbefinnande troligen skulle vara större om profitören gjorde avkall på vinsten och minskade lidandet för de människor som befinner sig på andra sidan av transaktionen. En person som anställer t.ex. tjugo människor till usla villkor och samtidigt gör en stadig vinst på 10 miljoner kronor per år, skulle kunna göra stor skillnad i de anställdas liv (öka deras välbefinnande) om hen avstod från - låt oss säga - hälften av denna vinst i syfte att förbättra arbetssituationen för de anställda. Den välfärdsökning som var och en av de anställda får skulle tillsammans vara större än den välfärdsminskning som den rika människan får genom att halvera sin vinst.

Hur kan detta resonemang tillbakavisas? För det första kan man givetvis hävda att man inte delar den moraliska grundpremissen, d.v.s. anse att lidande och välbefinnande är moraliskt irrelevanta (och att vi därför inte kan ha någon plikt att ta hänsyn till sådant). Intuitivt finner jag inte detta tilltalande, men det är svårt att argumentera emot en sådan hållning. Att lidande är något ont (och att njutning är något gott) är något som man själv måste känna inom sig, och om någon inte känner det är det svårt att göra något åt saken.

En mera vanlig invändning skulle nog vara att hävda att lidande och välbefinnande är moraliskt relevant, men att det finns andra saker som också är moraliskt relevanta, t.ex. vissa regler som man inte får bryta oavsett konsekvenserna. Det är dock svårt att se vilka sådana regler som skulle spela roll i det ovanstående exemplet, eftersom sådana regler oftast handlar om saker som att inte ljuga, inte skada någon o.s.v. Men mera fundamentalt så anser jag själv att om man ska hålla sig med sådana regler så bör de vara "tumregler" och inte absoluta regler, och de bör motiveras med att deras efterföljande faktiskt främjar ett ökat välbefinnande i världen. M.a.o. avvisar jag personligen alla regler som inte kan motiveras på detta sätt.

Ett tredje sätt att argumentera emot profitörens plikt att ge avkall på vinsten kunde vara att gå med på att man bör göra vad man kan för att maximera välbefinnandet i världen, men att man troligen inte skulle göra det genom att hjälpa sina anställda ytterligare. Den minst trovärdiga varianten av denna invändning torde vara att hävda att man faktiskt får ut så mycket extra njutning av en vinst på 10 miljoner jämfört med 5 att det är bättre att behålla pengarna. Denna invändning tror jag emellertid går på tvärs mot både sunt förnuft och lyckoforskning. En mera invecklad invändning skulle kanske kunna handla om långsiktiga effekter på ekonomin om anställda förväntade sig att s.a.s. få hjälp uppifrån så fort de hade problem - att detta skulle urholka arbetsmoral o.s.v. Att bemöta en sådan invändning här skulle dock ta upp alltför stort utrymme.

Trots dessa invändningar tror jag nog att många läsare fortfarande är med på tåget. En sista invändning kan emellertid få en del att hoppa av: om det är så att vi har de moraliska plikter som anförts ovan, skulle vi då inte vara tvungna att avstå från alla bekvämligheter i livet så länge som det finns människor som lider mera än vi själva? Skulle vi vara tvungna att varje månad tömma våra bankkonton på det överskott som finns kvar efter att vi betalt det nödvändiga och skänka pengarna till mera behövande?

Där skulle jag nog svara att i en osäker värld som vår, så är ett visst mått av trygghet av nöden. Att ha pengar på banken för oförutsedda händelser är alltid förnuftigt och moraliskt rimligt. Att därtill använda en del av sitt överskott till extra bekvämligheter eller nöjen (dock på en ganska blygsam nivå) är inte heller orimligt, ty vi är ju själva en del av det samlade välbefinnandet i världen och om alla bara levde för andra människors skull kan man fråga vad meningen med denna "rundgång" skulle vara. Jag tror dock de flesta inser att grundfrågan inte handlar särskilt mycket om den "vanliga" människans plikter. Även om vi alla kanske kan göra något för att minska lidandet i världen så är det lätt att inse att förmågan (och sålunda plikten) att hjälpa ökar ju mera resurser vi har till vårt förfogande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar