fredag 8 maj 2015

Profitörernas moral

"Dra otillbörlig fördel av, utnyttja"; så definierar en uppslagsbok ordet profitera. Nyckelordet i definitionen är uppenbarligen "otillbörlig". Varje drag "utnyttjar" vi och drar fördel av varandra utan att det är något konstigt med det. Jag utnyttjar livsmedelsbutiken för mina syften (att fylla mitt kylskåp med mat) och livsmedelsbutikens ägare utnyttjar mig (för att få pengar). Men när skulle vi kunna hävda att ägaren till livsmedelsbutiken otillbörligt utnyttjar mig (och blir en profitör)?

I en situation med konkurrens är det kanske svårt att se hur en livsmedelsbutik skulle kunna profitera på mig, eftersom jag har andra butiker att välja på. Det "rena" profiterandet tenderar att uppstå i desperata situationer - ett klassiskt exempel är när det land hamnar i en krigssituation och snabbt behöver materiel för detta ändamål ("gulaschbaroner" kallade man sådana profitörer under första världskriget). Ett annat exempel kan vara när en stor flyktingvåg till ens land gör att man behöver skaffa fram boende till dessa flyktingar snabbt.

Om man bara har ett eller ett litet fåtal alternativ så tvingas man alltså ta de priser som erbjuds. Den moraliska frågan handlar om vilka priser man bör erbjuda om man befinner sig i den potentiella profitörens sits. Det handlar således om hur hög vinst det är moraliskt att göra. Troligtvis finns det sådana som anser att inga vinster är omoraliska, givet att det finns en frivillig överenskommelse i botten, medan många andra t.ex. skulle se det som omoraliskt att sälja mat och vatten till groteska överpriser till någon som behöver mat nu för att överleva (och inte har möjlighet att välja mellan olika säljare).

Var ska man då anse att gränsen går för omoraliskt profiterande? Många upprörs när människor anställs till dålig lön och dåliga arbetsförhållanden (nyligen har taxibranschen diskuterats i detta sammanhang), och detta handlar oftast (får man förmoda) om arbetstagare som näppeligen har några realistiska möjligheter att få jobb någon annanstans. Här får man nog ställa arbetsvillkoren i relation till vinsten för att göra en moralisk bedömning. Det ter sig knappast rimligt att anställa (desperata) människor till urusel lön medan man själv gör en kraftig vinst från år till år. En sådan arbetsgivare bör betraktas som omoralisk.

Problemet med denna värld är dock att det ibland är svårt att råda bot på sådan omoral. Skatteinstrumentet och annan typ av lagstiftning kan endast råda bot på detta till viss del. Den värsta profiteringen på arbetsmarknaden förhindras t.ex. genom arbetslöshetsunderstöd eller bidrag som gör att man inte behöver acceptera vilka slavliknande arbetsvillkor som helst. Men ju lägre bidragsnivåerna sjunker desto mera ökar profiteringsmöjligheterna. Detsamma sker ju mera staten söker sig till privata aktörer för att kunna tillförsäkra människor deras rättigheter (om staten garanterar vård till alla, men själv inte driver några sjukvårdsinrättningar, så måste man helt enkelt ta de priser som erbjuds på marknaden).

Vissa av dessa saker kan vi ändra på, men givet att ett visst mått av "kapitalism" måste råda i samhället så måste också en viss profitering accepteras (jag förmodar att kapitalets rörlighet i en globaliserad värld är det som sätter käppar i hjulen för alltför mycket statsingripanden). Däremot behöver man inte låta bli att kalla profitörer omoraliska, och att i sociala sammanhang låta dem veta hur omoraliska de är, precis som vi fördömer människor som beter sig på ett ytterst ohyfsat, om än inte olagligt, sätt. Samhället skulle bli en ganska kall plats om det enda vi krävde av våra medmänniskor var att de följde lagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar