onsdag 15 juli 2015

Självironins problem

Personligen anser jag att komedi som driver med andra människor endast brukar vara rolig om det finns någon genuin underliggande kritik mot dem man driver med. Detta gäller särskilt politisk satir, som inte blir särskilt underhållande om man försöker vara värderingsmässigt neutral. Det som återstår i sådana fall är att göra narr av politikers sätt att tala o.s.v., vilket brukar vara föga underhållande, precis som det inte är särskilt kul med komiker som driver med människors funktionshinder. Bra ironisk humor bygger på en genuin vilja att kritisera den man driver med (och man kan knappast "kritisera" människor för att de har olika lyten som de inte kan göra något åt).

Många säger sig uppskatta när människor har förmågan att driva med sig själv - vilket vi här kan kalla självironi. Frågan är varför självironi har så gott rykte? Om bra ironisk humor präglas av en genuin vilja att kritisera och om syftet är att få den man kritiserar att ändra sitt beteende så måste bra självironisk humor handla om en genuin kritik mot ens eget beteende. Men till skillnad från en drift med andra människor så handlar drift med sig själv om saker som man på ett helt annat sätt har möjligheten att förändra (och humor som riktar sig mot saker man inte kan förändra är, som sagt, inte alltid så kul).

Den som har den förmodat goda egenskapen att kunna driva med sig själv är alltså en person som ser vissa problem med sig själv, som skulle kunna (åtminstone försöka att) åtgärda dessa problem, men som väljer att driva med sig själv istället för att göra något åt problemen. Man kan alltså säga att ju mera självironisk förmåga man besitter desto mindre självdisciplin och förändringsvilja har man.

Det bästa vore kanske om all självironi förintar sig själv, antingen genom att man förändrar de saker man kritiserar hos sig själv, eller också att man slutar kalla de egenskaper man kritiserar negativa och istället omhuldar dem som styrkor. Om man t.ex. skämtar om att man själv är så lat och slarvig så kan man antingen - om man nu anser att lathet och slarvighet är ett problem - försöka skärpa till sig, eller också kan man hävda att dessa saker inte är några problem eller att kritik inte behöver implicera en önskan om förändring (och humor som bygger på den senare hållningen skulle inte längre vara självironi).

Det humoristiska förlöjligandets konst är, kort sagt, ett mäktigt vapen att använda mot de medmänniskor som man anser bete sig på ett märkligt sätt; men ju mer detta vapen vänds mot en själv desto mer tenderar det att förlora sin skärpa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar