torsdag 12 november 2015

Inkomstskattens moraliska huvuddilemma

Mona Sahlin lär en gång ha sagt att det är sexigt att betala skatt. Jag vet inte själv om man kan uttrycka det just så (jag har åtminstone aldrig fått några sexuella fördelar av att framstå som en god skattebetalare), men nog är det i alla fall moraliskt rätt att betala skatt?

Eftersom jag själv anser att vår moraliska plikt består i bidra till så mycket välbefinnande som möjligt i världen ter det sig naturligt för mig att förespråka materiella omfördelningar genom skattsedeln. Detta bygger på två huvudantaganden: (1) ju rikare man blir desto mindre extra lycka ger ytterligare pengatillskott; (2) omfördelningen kan effektivare skötas genom statens försorg än genom privat välgörenhet. (Antagande 2 kan kanske ifrågasättas när det gäller t.ex. väldigt korrumperade och odemokratiska stater, men knappast när det gäller Sverige.)

Progressiv beskattning (i syfte att omfördela resurser från rika till fattiga) är alltså motiverat enligt detta utilitaristiska synsätt. Men vad händer om höga skatter gör att högavlönade och rika slutar att anstränga sig, går ner i arbetstid för att slippa betala marginalskatt, låter bli att starta nya företag eller flyttar sitt kapital till skatteparadis? Blir inte denna utilitaristiska skatteregim kontraproduktiv, eftersom skatteintäkterna (och därmed de medel som står till förfogande för omfördelning) blir lägre?

Ja, det stämmer förstås att strategin kan bli kontraproduktiv. Men det gäller att man inte hymlar om varför den blir det. Det är inte för att vi ställer orättfärdiga krav på de framgångsrika och att vi tvingar människor att arbeta för andras skull trots att vi inte borde kräva det. Strategin kan bli kontraproduktiv för att vissa människor helt enkelt är omoraliska och inte tror på idén att man bör dela med sig till främlingar.

Det är förstås min subjektiva uppfattning att det är moraliskt att dela med sig (genom att t.ex. betala skatt). Andra har kanske en annan uppfattning och är t.ex. etiska egoister. Det vore i så fall önskvärt att de är lika öppna gällande sin position som jag är. Om man till exempel klagar på att det inte "lönar sig" att utbilda sig p.g.a. höga skatter, så bör man också vara tydlig med att man inte heller ser något moraliskt värde i att anstränga sig för andras skull. Om man däremot, i likhet med mig själv, är (hedonistisk) utilitarist så bör man med glädje acceptera att man kan göra dubbelt gott genom att exempelvis utbilda sig till läkare om man både betalar hög skatt på sin höga inkomst och hjälper människor till bättre hälsa i sitt dagliga arbete.

Jag förväntar mig alltså inte någon moralisk revolution, men däremot en viss tydlighet gällande positionerna i debatten. Vad är det man gör när man klagar på att skatterna är för höga: hävdar man individens rätt att slippa hjälpa andra (d.v.s. rätten att vara egoistisk) eller hävdar man att vi beklagligt nog måste sänka skatterna p.g.a. egoistiska människors beteende? Det torde vara tydligt att även om dessa två linjer i praktiken kan likna varandra så är det oerhört upplysande om man som väljare får veta ifall skattesänkningar förespråkas av principiella egoistiska skäl eller som en eftergift i en icke-perfekt värld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar