onsdag 2 december 2015

Perspektiv på fackets makt och arbetsmarknadens trösklar

I många länder - men kanske särskilt i norden - var 1900-talet en tid då fackföreningsrörelsen lyckades förhandla fram goda villkor för arbetare. Om man har en fast anställning hos ett seriöst företag i Sverige så kan man räkna med att inte bli alltför illa behandlad, ty facket har alltjämt något att sätta emot trilskande arbetsgivare. Men man kan undra hur framtiden ser ut? Var 1900-talets stegvisa förbättringar en parentes, och kommer vi gradvis att få vänja oss vid ett mera otryggt arbetsliv (likt gamla tiders "daglönare")? Senast idag kom nyheten att de finländska facken kommer att få minskad makt till följd av ny lagstiftning som minskar rollen för centrala förhandlingar på arbetsmarknaden (källa: Sveriges radio).

Alla beklagar nog inte fackets minskade makt. Ett traditionellt argument mot fackföreningar är att de stänger ute människor som är villiga att arbeta till sämre villkor än dem som facket framförhandlat. Arbetslösheten blir sålunda högre än vad den skulle kunna vara, eftersom de arbetsgivare som vill anställa människor med lägre anspråk inte kan det. De måste nämligen betala de "artificiellt" höga löner som kollektivavtalen stipulerar. Samma argument brukar anföras i länder där det finns en statligt bestämd minimilön. Logiken är här att människor kan erbjuda olika grad av produktivitet till en arbetsgivare och om lönen blir för hög i förhållande till produktiviteten så blir det inte lönsamt att anställa. En mycket okvalificerad människa har inte mycket att erbjuda en arbetsgivare i form av produktivitet, men om lönen tillåts bli hur låg som helst så finns det en gräns där de flesta människor blir anställningsbara. Finns det däremot en bestämd minimilön så stängs de lågkvalificerade ute från arbetsmarknaden.

Om man nu skulle acceptera detta argument om fackens och minimilönens skadlighet, följer det som en självklarhet vad man bör göra, d.v.s. applådera (och påskynda) fackens minskade makt och kämpa för borttagande av minimilöner i länder där sådana finns? Ser man denna väg som självklar så är man verkligen anhängare av "den enda vägens politik" (som Carl Bildt uttryckte det en gång i tiden). En annan väg som står öppen är emellertid det som brukar kallas "den svenska modellen". Denna går ut på att de "utestängande" effekter som de etablerade arbetarnas goda villkor förorsakar kompenseras genom aktiva (och effektiva) arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade till de oetablerade arbetarna. Men om inte denna solidaritet finns mellan "insiders" och "outsiders" så är det klart att facken kan tyckas en smula osolidariska om de förhandlar fram goda villkor för dem som har turen att få de allt färre trygga jobben, medan övriga lämnas helt åt sitt öde.

En annan dimension i debatten handlar om i vilken mån det är hedervärt att gynna det egna landets arbetare på bekostnad av människor som kommer från andra länder och vill verka utanför de etablerade kollektivavtalen. Vi minns väl alla Vaxholmskonflikten, då arbetsgivarorganisationer och borgerliga politiker starkt kritiserade att en fackombudsman skrikit "Go home!" åt lettiska arbetare. Implicit handlar alltså kritiken om osolidariskt gynnande (t.ex. med hjälp av blockader) av en viss nations arbetare, trots att man borde vara solidarisk med alla jordens arbetare och inte neka de fattiga chansen att konkurrera genom att arbeta för lägre löner. 

De vore emellertid intressant att veta hur långt dessa kritiker är villiga att sträcka denna solidaritet. Om det ska anses osolidariskt för en fackförening att på olika sätt gynna sina egna arbetare så torde det också kunna ses som osolidariskt för arbetsgivarorganisationer att försöka gynna sina egna företag. Och hur solidariskt är det att gynna människor i det egna personliga nätverket när man ska anställa människor? Någonstans går förmodligen en gräns när det ska vara accepterat att vara osolidarisk (som förälder behöver man kanske inte gynna andras barn lika mycket som sina egna). Men var går gränsen? Är det så självklart att man har passerat gränsen när man gynnar medlemmar i ens egen sektion av en fackförening - personer som mycket väl kan vara ens goda vänner? Eller går gränsen vid gynnande av medlemmar i ens fackförening? Eller vid gynnande av det nationella fackförbundets samtliga medlemmar?

Kritiken mot fackens brist på solidaritet kan alltså lätt slå tillbaka mot en själv, såvida man inte är ett helgon själv när det gäller solidaritet. Dessutom kan, som sagt, bristen på solidaritet kompenseras genom att en del av de vinster man får av att bli gynnad av "sina egna" spenderas på att hjälpa de övriga. När man står inför problemet att många nya svenskar ska introduceras på arbetsmarknaden så finns det alltså inte bara ett enda val: att "sänka trösklarna" in på arbetsmarknaden genom att försämra löner och andra villkor. Ett annat val skulle kunna vara att höja skatterna för väletablerade och välbetalda arbetare, vilket skulle ge pengar för investeringar som kom de nya svenskarna till del. Vilken väg man väljer beror förstås på ens värderingar och jag har inte argumenterat för någon särskild värdering i denna text. Däremot har jag pekat på att det faktiskt finns valmöjligheter, vilket man i dessa tider ibland kan glömma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar