fredag 22 januari 2016

Den förnuftiga dialogens möjligheter

I dessa dagar är kulturkrockar ett av de hetaste debattämnena. En definition på kultur är "that complex whole which includes knowledge, belief, art, morals, law, custom and any other capabilities and habits acquired by man as member of society" (E.B. Taylor, citerad på Wikipedia). Vad används då begreppet "kultur" till? Det tycks kunna användas antingen förklarande eller normerande. Den första aspekten är inte särskilt problematisk: om vi vill förstå en viss praktik som ter sig mystisk och annorlunda för oss så kan vi försöka förklara dess existens genom kulturella faktorer.

Den normerande funktionen är emellertid det som ställer till alla kulturkrockar och "intergrationsproblem". För många tycks det vara nödvändigt att en enda kultur ska råda inom ett visst geografiskt område. Många tycks också se det som helt oproblematiskt att hänvisa till sin kultur när man ska motivera tingens ordning (och vissa tycks anse att det räcker med att hänvisa till sin "identitet" - ett ännu diffusare begrepp). Det räcker ofta som argument att säga "jag har rätt att göra X eftersom X är en del av min kultur"; "du har inte rätt att göra Y här, eftersom det går emot den kultur som råder här".  Detta sätt att resonera kan i sig sägas utgöra en särskild argumentationskultur - alltså åsikten att en hänvisning till ens kultur räcker som argument. Denna kan vi kalla den traditionalistiska argumentationskulturen.

En motsatt argumentationskultur kan vi kalla den upplysningsfilosofiska. Här är grundtanken att förnuft och vetenskaplig observation ska ligga till grund för våra åsikter. Således kan ingen upplysningsmänniska motivera sina val (vi förutsätter här att ett slags "existentialistisk" ståndpunkt att det verkligen rör sig om val, för vilka man har ett visst ansvar) vad gäller lag, moral, sedvänjor, religion o.s.v. endast genom att hänvisa till sin "kultur". Man kan kanske säga att den upplysningsfilosofiska argumentationskulturen är ett slags anti-kultur, i det att ens kultur i sig inte kan ha någon normerande funktion utan tillägg av oberoende förnuftsargument.

Det som vi i vardagstal ser som allvarliga kulturkrockar - konflikter mellan den "svenska" kulturen och andra kulturer - är i grunden tragiska. Det rör sig oftast om konflikter inom den traditionalistiska argumentationskulturen - konflikter som är svåra att lösa, eftersom de inte bygger på andra argument än det blotta konstaterandet att man tillhör en viss kultur och därmed basta. Om människor med olika kulturer däremot alla delade den gemensamma upplysningsfilosofiska argumentationskulturen så skulle kulturkrockarna troligen bli mindre tragiska, ty upplysningsfilosofin kan också sägas bygga på en viss optimism gällande det förnuftiga samtalets makt att förena människor. Om vi alla kunde samlas och resonera förnuftigt om de olika komponenterna i vår kultur så finns det större möjlighet till samförstånd än om vi alla ska slå varandra i huvudet med föreskrifter om vilka man inte kan argumentera.

Men givetvis finns en gräns där samförstånd inte kan nås, bl.a. eftersom det är omöjligt att få alla att dela samma moraliska grundprinciper (axiom). När den gränsen har nåtts är det knappast meningsfullt att fortsätta diskutera, utan där får det demokratiska beslutsfattandet lösa den gordiska knuten. Men att sluta den förnuftiga dialogen - att sluta utbyta och granska argument - långt innan man nått denna gräns är något som bara göder kulturell separatism och intolerans. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar